kufvat hans vilja. Didier hade nemligen enarare blifvit upp fostrad som ett nådehjon än såsom slottets verklige herre han kunde icke gifva en styfver till en fattig stackare, uta att bedja sin onkel derom, Hästen, aom han red, jagtknif ven, karbinen, allt hade mr de Montchenu gifvit honom. On keln var allt, han sjelf intet, och om tjenarne lydde honom så var det emedan onkeln sagt: jag vill det. Och likva hade det ännu aldrig kommit till någon tvist emellan dess: så olika naturer. Onkeln var en lefnadsglad, och till utse endet godmodig fman och då Didier bad honom om något hvilket sällan hände, emedan det smärtade Jhonom djupt at stå i så stort beroende, beviljade mr Montchenu det genast Dock rådde dem emellan ett så spändt förhållande, att det för eller senar skulle komma till ett utbrott. Clotilda höjde sina stora svarta ögon till Didier ocl yttrade med ljuf, men likväl fast röst: — Min herre, om min vistelse i slottet vållar det min. sta obehag, så skall jag ögonblickligen aflägsna mig. Didier rodnade ofrivilligt, likasom om han kännt sig träffad, och utropade genast: — Men hvart skall ni taga vägen, mademoisello? — Jag vet det icke, svarade Clotilda kallt, men Gud skall icke öfvergifva mig i min nöd, ty han allena är min tillflykt och mitt hopp. Denna fras, med hvilken den unga flickan tolkade sin öfvergifna ställning och det ringa afseende hon fästade vid mr de Montchenus nevös påtrugade beskydd, sårade Didier djupt och han återtog med värma :