— Ni finner väl att ni icke kan lemna slottet. Jag skulle vara bra usel om jag tillät det. — Ja, det skulle verkligen vara omenskligt gjordt, vågade Chevrette infalla. Man öfvergifver icke så der qvinnor som äro stadda i bryderi och förlägenhet. Jägaren närmade sig hofmästaren och hviskade till honom: Bernard, förlåt mig de något hårda ord jag nyss använde mot eder, men ni måste ovilkorligen hjelpa mig att dölja dem här, blott för en enda natt. De stackars menniskorna hafva3hvarken bröd eller tak. — Men eder onkel, min kära herre? — Det är icke längre en befallning jag gifver, utan en bön jag framställer, Bernard. — En bön, mr Didier, till mig! Ni skämtar blott! Men er onkel ... — Dessa olyckliga hafva räddat mitt lif, Bernard. — Är det möjligt, mumlade Bernard, kastande mindre vreda blickar på främlingarne. Men er onkel! ... — Min onkel skall ej få veta derom, svarade Didier, förödmjukad att nedsätta sig så långt som att bönfalla hos en af sina cgna tjenare. En natt är snart gången! Och skulle det icke vara en omensklig grymhet att bortjaga mina räddare, sedan jag lofvat dem en fristad? Jag har satt mitt ord i pant; hjelp mig att hålla hvad jag lofvat. — Nå, efter ni så ovilkorligen vill, sade hofmästaren med en suck, så får jag väl gifva med mig. Gud gifve blott att jag ej råkar illa ut derför. (Forts.)