Göteborgsposten – 4 november 1862, sida 1

— Men Didier skulle kunna beledsaga mig med en eskort? vågade grefvinnan invända, fästande på sin man en blick som tycktes vilja intränga ända till djupet af hans själ. Under några ögonblick rådde en ömsesidig tystnad. Montchenu betänkte sig. Frestelsen var stark. Han kände så väl Frans, hans herrskare. — Du skulle, fortfor Diana skyggt, säga Hans Majestät, att min afresa skett före mottagandet af hans bref, att jag var rädd för alla de der knektarne ... — Skall han blott tro det? anmärkte Montchenu med tviflande min. — Bestäm, Aurelien. Hvad du befaller är jag färdig att lyda. Hon visste mycket väl att för henne ingen resa skulle blifva af! Montchenu kände sig rörd af denna ödmjuka undergifvenhet, hvilken han, sin vanliga misstrogenhet till trots, fullt trodde vara sann. Ett ögonblick stod han försjunken i djup eftertanke. : — Låtom oss straxt gifva de nödvändiga befallningarne, sade han, du att värdigt emottaga Hans Majestät, jag att bemäktiga mig mr konnetabelns och hans pylades, Pomperauts personer, och i afton skola vi påhitta något sätt att rädda både din och min heder. Under det detta samtal fördes emellan Diana och hennes man hade Didier, åtföljd af sina trenne skyddslingar, lätit nedsänka vindbryggan och inträdt på borggården. — Mäster Bernard, sade den unge mannen till hofmästaren, som kom honom till mötes med upplyftade armar och