Göteborgsposten – 4 november 1862, sida 1

ängsliga blickar, jag rekommenderar de här gästerna i er omvårdnad. — Gäster! upprepade Bernard, hvilken betraktade dvergarne med samma häpnad som om han sett några trollska I vidunder, och Clotilda i sin sönderslitna drägt förekom honom som en kringstrykande tatterska. — Ja, gäster, min kära Bernard, svarade Didier sakta, temligen förvirrad af hofmästarens synbara bestörtning. Låt bereda dem en god måltid och nattqvarter, hvilket jag lofvat dem. Måltid och nattqvarter! Dessa ord klingade som en ljuf harmoni i djupet af de båda dvergarnes hjertan. — Monsieur Didier, anmärkte slutligen hofmästaren med låg röst, ni har väl aldrig tviflat på min tillgifvenhet, eller huru? Jag har så länge tjenat eder fader, den hurtige baron Henri! ... — Ån sen! sade den unge mannen otåligt. — Ni vet, återtog Bernard, karmosinfärgad i ansigtet af förvirring, att jag för eder skull skulle gå i elden ... — I så fall skall ni hellre gå till elden, oeh laga att stekspettet blir uppsatt, afbröt Moncheron med sin gälla röst, ty jag och min syster dö af hunger, min bäste och vördnadsvärda herr hofmästare. Bernard slungade en krossande blick på den besynnerlige interlokutören. — Jag har nu icke smakat en bit på tjugofyra timmar, tillade Chevrette koketterande med sin trasiga kjol. (Forts.)