Göteborgsposten – 1 november 1862, sida 2

pe rt AA!llvarjehanda. Svikna förhoppningar. Följande kuriösa händelse utgör för närvarande allmänna samtalsämnet i Toulouse: En i vissa kretsar i Paris välkänd ung man, ofta sedd på Börsen och Bonlevard des Italiens, intelligent, liflig och hederlig, hade alltid sett Fru Fortuna obevekligt vända sig ryggen, och brukade derföre säga att den onda feen Guignon icke allenast assisterat vid hans födelse utan äfven uppträdt såsom gudmor vid hans döpelseakt. Han tog dock saken lugnt och skrattade deråt, emedan han ej ansåg det löna mödan att gråta. Under förra vintern led han af rheumatism och skickades af läkaren att tillbringa sommaren i Pyrenåerna för att äterhemta sig. Der sammanträffade han med en gammal dam, som var mycket svag och som der lefde ensam och afskild från den ötriga verlden. Ehuru hon tycktes innehafva en lägre ståndpunkt i samhället, intresserade hon honom dock, och hans goda hjerta dref honom till att ofta besöka och hålla henne sällskap. Man konverserade, man musicerade. Den gamla damen spelade förträffligt; hon hade kännt en hel hop folk, hon visste en hel hop saker, och det, som till en början för mr. X. varit en medlidsam god gerning, blef honom snart ett nöje. Han emottog alltså med förtjusning det anbud hon i slutet af Juli månad gjorde honom, att icke allenast följa hennc till hennes slott i närheten af Toulouse, utan äfven att der hos henne tillbringa slutet af säsongen. Det högtrafvande ordet slott från en så ringa mun gjorde honom väl förblufsad, men, i tanka att den gamla damen blott gjorde sig skyldig till en gasconnade smålog han, och under resan, som de gjorde i korta dagsresor, skötte han den sjuka så omsorgsfullt som om han varit hennes sön. Slutligen kom man till det såkallade slottet, och mr. X. blef ytterst öfverraskad af att finna det fullkomligt rättfärdiga denna benämning. Det var ett vackert herresäte med vidlyftiga och natursköna omgifningar. Derjemte upptäckte han att den gamla damen vär allt annat än girig, och att orsaken hvarföre hon lefvat på främmande ort så ensam och utan domestiker varit ett originelt infall af henne. Han stannade der en hel månad och ämnade bhfva der ännu längre, då han en morgon helt oförmodadt blef uppväckt af en tjenare och tillsagd att skyndsammast infinna sig hos värdinnan. Orolig öfver denna kallelse hoppade han ur sängen och begaf sig ned till borgfrun, som han fann nästan döende. — Miu bäste mr X, sade hon, jag känner mig mycket dålig, jag har i natt haft ett anfall som folk vid min ålder sällau öfverlefva. Derför vill jag ordna mina affärer. Min förmögenhet är mycket betydlig, och jag har endast aflägsna slägtingar, af hvilka Jag ej känner en del, och moed dem jag känner har jag skäl att vara missnöjd. Af denna anledning ämnar jag testamentera den åt er, med vilkor att ni hos de fattiga fyller min plats. Likvisst fruktar jag att om jag tillkallade en notarie för testamentets uppsättande, han skulle oroa mina sista stunder, och emedan ni sagt att ni är fullkomligt hemmastadd i dylika göromål, så ber jag er uppsätta ett formulär som är fullkomligt lagligt; jag känner att jag ännu eger tillräcklig styrka att skrifva, om ni blott skyndar er. Mr X. gjorde invänningar som kommo ur hjertat, men då dessa icke hjelpte, tog han fyra trappsteg i språnget upp till sin kammare, uppsatte det begärda formuläret och lemnade det straxt till den sjuka, med, varning att icke tillågga eller borttaga någonting, vidt det skulle blifva giltigt. Några timmar derciter sände hon åter bud på honom och han inställde sig. . — Lef lycklig, och glöm icke mina fattiga . . derefter sade hon med döende röst: — Jag har skrifvit som ni sagt och jag har lemnat papperet åt den gode pastorn ... Farväl! Samma afton var hon död. Mr X. begret henne uppriktigt; men sina tårar till trots, kände han i djupet af sitt hjerta en stor glädje öfver att slutligen se sig befriad från sin elaka gudmor, såen Guignon. Damens slägtingar skyndade till från alla håll, oeh då alla voro samlade skred man till öppnande af det hos pastorn deponerade testamentet som insatte mr X. till ensam arfvinge. Men ack! Detta testamente var af noll och intet värde! Mr X. hade i det formulär som han uppsatt, af ren grannlagenhet lemnat platsen för namnet öppen, och den gamla, af sjukdomen utmattade och förslöade damen hade ord för ord kopierat formuläret, utan att märka det deri befintliga tomrummet. Missbildning. Sedan nägon tid befinner sig i Wien den 23:äriga dottren till en ungersk krämar som kommit till verlden på ett märkvärdigt sätt missbildad. Högra armen är alldeles borta; af venstra armen har hon endast en del, ungefär tredjedelen af en vanlig arm. Denna stump löper ut i ett slags långt finger. Hennes båda tötter äro så missbildade, att hon hvarken kan stå eller gå. I detta beklagansvärda till stånd har hon dock bragt det derhän, att hon med tillhjelp al munnen och det ena fingret kan sy, sticka, virka och förfärdiga perlarbeten. En prest i Berlin, en son till den bekante biskop Eylert, har blifvit afsatt från embetet för det han i en bod stulit ett skålpund stearinljus. Det var också en upplysningens vän.