Göteborgsposten – 1 november 1862, sida 2

kättegangsoch Polissaker. TPoliskammaren. Ransakningen med häktade Brita Maria Andersson, anklagad för tillgrepp af bomull på Rosenlunds sabrik, fortsattes i tisdags. Maria Andersson erkände nu; att hon tillgripit sex skålpund bomull, men förnekade helt och hållet att ha visat förut omnämnda Inga Pehrsson vägen till hustrun Catharina Andersson Blixt, hvilken sedermera af Inga Pehrsson köpt all den bomull denna tillgripit. Detta intygade dock de båda sistnämnda enstämmigt. Likaledes förklarade Inga Pehrsson, som från början uppriktigt erkänt sitt fel och således tyckes tala sanning, att Maria Andersson helt visst tagitsvida mera bomull än de af henne uppgifna sex skålpunden. — Kommissarien Göthe upplyste att i en brunu på någon tomt i närheten af Stigbergsliden skulle påträffats en säck, tull med bomull, hvilken, oaktadt en stor sten blifvit lagd i densamma, ännu ej hunnit insuga så mycket vatten, att den sjunkit. Förmodligen hade denna bomull blifvit ditkastad af någon som haft att göra med bomullsstölderna på Rosenlund, men nu truktade att behålla densamma, sedan det blifvit bekant, att dessa stölder uppdagats. På tillfrågan om Maria Andersson kände till, hvem som kastat denna säck i brunnen, svarade hon nekande, och det är naturligtvis mycket möjligt att hon icke har reda derpå; men hvad som i alla fall synes visst, är att hon begått flera tillgrepp än dem hon vill vidkännas, Rådhusrätten. Förre sotarelärlingen Joh. Fredr. Forssberg, som i slutet af förl. sommar under ett slagsmål äfven slagit poliskonstapeln Sandholm, då denne skulle återställa freden, blef i onsdags dömd till 4 månaders straffarbete och fem rdrs böter för sabbatsbrott. Forssberg förklarade sig nöjd med utslaget. — Gvinnspersonen Inga lelena Jansson, förut intagen på tattigbaracken och känd under det mindre rekommenderande binamnet : Tjufva-Lena har någon tid varit under ransakning, dertöre att hon från en hustru tillgripit en sjal. Hon har under förbören dels förnekat, att hon någonsin varit inne i det hus eller på den gård der tillgreppet skedde, dels påstått att hon fått låna sjalen af en flicka vid namn Amalia. Emellertid blef det sedermera med vittnen styrkt, att hon verkligen samma dag stölden skedde, varit inne på besagde gård. Dessutom intygade en enka, hvilken hon åberopat som vittne på att hon skulle fått låna ifrågavarande sjal af flickan Amalia, dels att något sådant lån aldrig försiggått i hennes närvaro, och dels, att hon alldeles icke kände någon flicka vid namn Amalia. Alldenstund den stulna sjalen blifvit funnen i Tjufva-Lenas ego och då dennas uppgifter i allo betunnits falska, kunde ej något tvitvel uppstå om hennes brottslighet. Hon blef derfore, såsom förut trenne gånger för stöld straffad, dömd till straffarbete på lifstid, hvilket dock icke torde komma att bli så långvarigt, enär hon redan är till åren kommen. — Ynglingen Andreas Björkdahl, förut anställd hos hrr Rasch C:o, ur hvilkas tjenst han afvikit, hade, såsom förut blifvit berättadt, en eftermiddag befunnits liggande inne i ängbäten Långedrags salong, ur hvilken han, då han märkte sig upptäckt, tog sin reträtt genom en utslagen fönsterruta, hvarefter ban hoppade eller, sågom han sjelf uppgifver, föll i sjön. I salongen hade litet i en korg stående mat blifvit uppäten, förmodligen af honom. Han sade sig ha inkrupit genom den förut sönderslagna fön