Göteborgsposten – 31 oktober 1862, sida 1

Grefvinnan bugade sig med ett behagligt smäleende, oc låtsande sig vara mycket förvånad, sade hon: — Således, herr grefve, under det ni höll mig inne stängd inom dessa svarta murar och lät mig tro att hofve var en brännpunkt för intriger och fester, der qvinnorna för lorade sin heder, låter ni mig i konungens ögon passera fö en stackars sjuk varelse, som skulle svimma bort på en bal Jag måste bekänna att jag icke kan gissa bevekelsegrunder till dessa spetsfundigheter, och om det är hela faran, att sc konung Frans förvånas öfver min goda helsa, så kan jag ickt förstå er förskräckelse. Montchenu betraktade henne skarpt. Diana slog ickt ned ögonen och bibehöll sin förtjusande mask af uppriktighet och oskuld. Det var omöjligt att taga sin tillflykt till nys svepskäl med denna qvinna. Han måste öppet och ärligt förklara sig, och antingen göra sig grefvinnan till en trogen bundsförvandt eller fiende. — Ja, utropade öfverslottsfogden, mätande golfvet med långa steg, det är skälet hvarför jag är så ursinnig på konnetabeln, ty det är hans skuld att de komma hit, och konungen skall beskylla mig för att hafva bedragit honom, eller rättare sagdt, han skall icke säga ett enda ord till mig, men väl beklaga sig för dig att jag inom dessa dystra mvrar gömt en så strålande skönhet; han skall utmåla mig såsom en svartsjuk, tyrannisk äkta man; han skall låta folk skratta på min bekostnad, och ni, min fru, blir kanske den första som skrattar åt mig. — Aurclien, skulle du kunna tro det? mumlade gref