Göteborgsposten – 29 oktober 1862, sida 2

förtviflan böjde jag mig ned öfver hennes ansigte, och wina läppar uppfångade en varm fläkt. Denna fläkt var min mors ande som återgick till den evige domaren. Skulle ni kunna tro, min herre, att jag då icke utstötte ett skri, att jag ej ens hade tårar? Mitt hjerta gret visserligen, men de tårar som derifrån uppstego uppsöpos af mina förtorkade ögon, som vattendroppen uppsupes af flygsanden. Jag låg der, knäböjande och försjunken i min stumma smärta, när de begge ryttarne, som ni nyss jagat på flykten, påträffade mig. Jag trodde att de ämnade döda mig, som deras kamrater dödat min mor, och jag emottog dem med en hemlig glädje. Men dessa män voro verkligen modlidsamma. De sade att jag var vacker, att de kunde rädda mig — hvad vet jag, jag som ej tänkte på annat än att betrakta min mor, att återuppväcka henne ur hennes kalla sömn, att åkalla henne och att omfamna henne. Jag minns likväl att de höllo en blottad värja i händerna, och att en af dem ofta förde en fylld kopp till mina läppar, hvilken jag likväl alltid stötte tillbaka; så rädd var jag att den röda vätskan, hvarmed den var fylld, va blod ochsalltidamdodJag minns äfven, att de med våld släpade omigiolångt ipån det heliga liket, åt hvilket jag skulle velatt med egnas hånskr gräft en graf; jag minns att jag på långtlsbålls såg; attidal upprest midt på den stora borggårder i elottet, hvars bligor svingade sig emot himlen, och att d segrande sollahoparne genom fönstren i denna gigantisk: eläbrasa utkastade liken efter dem, åt hvilka, i likhet mer oss, baron de Monglat gifvit en fristad. — Beklagansvärda offer! mumlade Didier.