Göteborgsposten – 28 oktober 1862, sida 3

3 stra hörn, från Grekland, som det nya ovädret hotar. En provisorisk regering har bildats, heter det; och utbrottet har samtidigt inträffat på flera ställen å landet. Antagligen är detta ett utbrott af den grekiskttalande befolkningens enhetsifver. Den riktar sig troligen här först emot den usla, byråkratiska regeringen, som för närvarande håller statstyglarne i sin hand i det klassiska bildningens fosterland. Denna häller nemligen innevånarne fortfarande i förtryck och utpressar af dessa ofanthga summor, för sina furstliga böjelsers tillfredsställande och underhållande af en stor kohort gunstlingar och kammarherrar, utan att lyssna till folkets önskan om att stärka landet och såmedelst sätta det i stånd att, liksom Italien, konstituera ett enigt Grekland. Det finnes i Grekland ett sällskap, kalladt Hetairia, hvilket har till mål att sträfva för Greklands återställande till sin forna stora makt och öfvervälde i denna del af Europa. Detta vällskap har under en följd af år utvecklat en stor verksamhet, och det är sannolikt genom detsammas tillgöranden som det nya utbrottet kommit till stånd. Då man närmare känner dessa agitatorers verksamhet, kan man ej annat än berömma den skickhghet och klarsynthet hvarmed de gå till väga. Hetairias stora mål sedan orientaliska krigets slut har varit att söka å ena sidan förmå grekiska regeringen till konstitutionalism, för att gifva Grekland styrka och ny lifskrast, samt å andra sidan åstadkomma en kombination emot Turkiet bland alla befolkningarne i det europeiska Turkiet. Folket af den slavoniska racen, serber, bulgarer, montenegriner och de innevånare i Herzegowina som bo norr om Balkan, från Varna till Scutari, i Albanien, och grekerna i Epirus, Thessalien, Macedonien och Rumelien, fastän hvardera arbetande för sina särskilda intressen och oeniga om hvem suprematien skulle tillhöra, kunde lätt nog förmås tull en öfverenskommelso i ett fall, och det vore att bli qvitt turkarne, men det finnes emellan dem en bred landsträcka från Adriatiska Ilafvets kuster till djupt in i Rumelien, som innehåller en stor del mahomedaner. Detta är till en del följden af omständigheterna och till en del af ett gammalt politiskt system hos den eröfrande racen, eller turkarne. Innevånarne i Öfra Albanien gingo, efter att ha på det tappraste försvarat sig mot den turkiska inkräktaren, under Skender Bey Costriota i massa öfver till mahomedanerna. Det stränga stamsystem, som rådt der från äldsta tider, bidrog utan tvifvel mycket till denna plötsliga förändring. De engång underkufvade stameheferna funno det fördelaktigt att tillhöra det herrskande folket och antaga deras religion. be batade alltjemnt turkarne, men utkämpade deras strider och herrskade öfver dem som förblifvit sina faders religion trogna. Medan den turkiska haltmänen stod i sitt zenith, herrskade de albanesiska cheferna mer eller mindre ofver hela landet söderut till kap Matapan. Modern centralisation hade då ej blifvit uppfunnen, och med undaatag af en tillfällig pascha kommo inga turkar och oroade dem. Omstandigheterna hafva förändrats. — Grekland har blivit lösryckt, och Turkiet har emottagits i den europeiska statsfamiljen, hvarfore der några razzias ej längre kunna företagas ull bestraffande af missnöjda befolkningar, så att albanesernas tjenst allt mindre behöfves. Om Montenegro ej vore, som alltid gör användandet af oregelbundna albanesiska trupper nödvändigt, skulle de mahomedanska albaneserna ingen annan vinst ha af sinforbindelse med turkarne, än någon polisuppsigt. För ett folk, hvars förnämsta sysselsattring varit krig och plundring, är detta en sorglig nedsänkmng, och det finnes derföre icke längre denna egeunytta, som förut förmådde dem satt följa herrskaren, fastän de ej fördrogo honom. Det är derpå som Hetairia räknar, för att lörmå dem gå öfver, och det skulle sannolikt ha stora utsigter till framgång, om de kunde erbjuda något i gengäld. bpoint dlargent pomt de Sulsses är albanesarns lösen. Såsom det nu förhåller sig, har en början blifvit gjord 1 södra delen af Albanien, från Suli och vidare uppåt, der de kristna albaneserna äro talrikare än de mohamedanska. be flesta af de mohamedanska familjer, som riktat sig genom krig, hafva under dessa sredliga tider sjunkit i armod. De äro nästan alla utan undantag i skuld och hafva sina egendomar intecknade och nästan alla dessa inteck ningar äro i grekers händer. Dessa få sålunda efter hand det herrskande folket i sitt väld, och dessa penningetransaktioner äro, på samma gång de lemna en vacker vinst, jemväl ett godt medel tör erhållande af politiskt inflytande. Men om än resultatet af agitationen på detta håll är mycket problematiskt, kan dock verkan deraf på massan af folket i Epirus och Thessalien knappast ställas i tvifvel. Då vi nu höra märkliga underrättelser om en ännu starkare resning än förut i Grek