Göteborgsposten – 28 oktober 1862, sida 2

unga slickans liflösa kropp, och lade handen I på hennes hjera för att kanna om detta ännu klappade. På några sekunder genomlefde han hela år. Han led bittert, och i detta lidande fann han en hemlig tjusning. Rundt omkring honom herrskade en djup tystnad. Outgrundliga menskliga natur! dessa eländiga arma dvergar, dessa råa bönder, alla älskade redan den döda, denna okända, denna så sköna, så serafiskt sköna qvinna. — Men hon är icke död, utropade plötsligt Didier, hvilken kändt den unga flickans hjerta omärkligt klappa under sin hand. Hans ögon tindrade af sällbet, men hela hans kropp skakades af en nervös darrning. — 0! tillade han, om den allsmäktige Guden så vill, så skall jag se hennes blick och höra hennes röst! I detta ögonblick sjönk hela verlden undan, för att i hans tankar lemna plats blott för den förtjusande bild, som så småningom lifvades. Hvad ungdomens helgade gloria är förtrollande! Den unge mannen, som redan lärt känna en och annan af lifvets mindre goda sidor, kände sig fattas af en af dessa lyckans ryckningar, som låta en vaken drömma sig vara i himlen. Chevrette hemtade skyndsamt i handen litet vatten ur den förbiflytande ån, hvarmed hon bestänkte den unga flickans tinningar och fuktade hennes läppar.