Göteborgsposten – 28 oktober 1862, sida 2

Alla utstötte samtidigt ett utrop af förvåning och öfverraskning. Likväl hade de hvarken sett några blänkande gyldstycken eller de förväntade dyrbara ädelstenarne; de hade icke sett en karabinierkaptens gråskäggiga, skrynkliga och väderbitna anlete. Nej, kistan inneslöt en ung flickas liflösa kropp, af en verkligen herrlig skönhet, oaktadt dess blekhet, som så skarpt afstack emot den dystra färgen som omgaf densamma. När man såg henne utsträckt med dödens hela orörlighet, skulle man kunnat tro sig se en af dessa i kyrknischerna uppställda byzantinska jungfrur, hvilka blifvit skulpterade af någon af de första seklernas brinnande tro lifvad kristen bildhuggare. Den enkla, nästan utslitna klädningen förhöjde genom sin tarflighet det unga och förtjusande, ännu af barndomens oskuldsfulla renhet bestrålade ansigte, hvilket sorgen icke förmått fåra, ty liksom regnet halkar öfver marmorn, så hade sorg och smärta ej heller här efterlemnat några spår Aldrig hade vackrare hår, med en lätt skiftning i blått, krön någon jungfrulig panna; aldrig hade silkeslena ögonbryn af tecknat täckare halfbågar ofvanför de af långa sammetsmjuk: svarta ögonhår befransade ögonlocken; aldrig under seklerna: lopp hade söderhafvets smekande vågor vaggat en snäcka hvars läppar varit rosenrödare och finare än dessa, nu a något okändt lidande tillslutna. Didier stod alldeles bländad af denna himmelska uppen barelse; han tänkte och sade för sig sjelf, att om detta bar vore dödt, så vore äfven allt hvad han i detta lifvet tänk sig skönt och godt för honom förloradt. Han kände sig gri pen af en besynnerlig smärta samt lutade sig ned öfver de