Göteborgsposten – 28 oktober 1862, sida 2

letta täckelse och behäfta detsamma med osynliga blodfläccar. Didier frågade sig med förvåning hvarifrån denna ängsan kom, som fjettrade alla hans lemmar, och som bedöfvade ans tankar, likasom om hans ödes hemlighet helt och hållet varit fästad vid denna gåta. Oaktadt den allsmäktiga dragsingskraften i ordet skatt, kände hvar och en sig förstenad och mera hågad att taga till flykten, än att lägga giriga hånler på kistan. . — Jag förmodar äfven att något helt annat än ett lik. hvilar i kistan, ty ett sådant borde vara tyngre, anmärkte nu Remy. — Vanskaplingen har rätt, fullföljde Marcel; det måste ligga en stor skatt deri. — Ingenting är lättare än att förvissa sig derom, om den unge seigneuren tillåter, sade Moucheron. Och ban väntade på adelsmannens befallning; denne kände sig på en gång pådrifven af en feberaktig otålighet, och återhållen af en vidskeplig aning. Slutligen kunde han icke längre emotstå en frestelse, som helt och hållet beherrskade hans vilja, och han nickade omärkligt, hvarefter dvergen straxt knäföll bredvid kistan och med stadig hand aflyftade det draperi som omhöljde densamma. När de sågo ekkistan visa sig i sin stränga nakenhet, närmade sig alla de närvarande, och bildade omkring dvergen en krets af bleka ansigten, i bvilka en ängslig spänning stod målad. De vågade knappt draga andan. Moucheron undanvred de förgyllda kopparhakar, hvarmed kistan var tillsluten, och upplyftade långsamt locket.