— Jag talar allvarsamt, svarade dvergen, och sänkande rösten samt närmande eig till Didier fortfor han: jag har upptäckt en skatt. — En skatt? upprepade Didier alltjemnt småleende, men började befara att han hade att göra med en galning. — En skatt! upprepade äfven skallgängarne, närmande sig till Moucheron, ehuru de blefvo allt mera och mera öfvertygade att skattens upptäckare vore en trollkarl af första rangen. Och deras inbillning lät dem redan se en hemlighetsfull grotta, på hvars mörka väggar diamanter och rubiner tindrade, och der perlor, smaragder och safirer funnos i tusendetal. — Skratta icke, min kära herre, sade dvergen, ty utan att lemna detta ställe kan jag gifva er ett bevis på hvad jag sagt. — Bestämdt, mumlade Didier, har förskräckelsen förvridit hjernan på den arma varelsen. — Bestämdt, mumlade bönderna, är det der vidundret en stor hexmästare. Moucheron tog några steg framåt och utsträckte sin hand mot kistan. — Låt öppna denna likkista, sade han med ljudlig röst, och om jag ej bedrager mig, så skall ni deri finna något helt annat än ett lik. Alla blefvo stående tysta och betraktade med en slags fasa den hemlighetsfulla låren. En sällsam rörolse kom allas bjertan att slå fortare. Detta af döden lånade omblem, långt ifrån att ingifva en religiös vördnad, förekom dem gudlöst och helgerånande. Ett brott tycktes hvila fördoldt under