Göteborgsposten – 28 oktober 1862, sida 1

Bref från Paris. (Korrespondens till-Göteborgs-Posten). Paris d. 23 Oktober 1862. Efter en hetta jemförlig med den ordinära rötmånadens i Sverige har ändtligen intrådt en svalka för att icke säga kyla, som är ett säkert förebud till säsongens uppståndelse från de döda, till återkomsten af dessa notabiliteter och lejon af alla slag, hvilka, jemte skarorna af sina mer eller mindre framstående medtäflare och efterapare, anses göra Paris till Paris. Den största at alla dessa storheter har återvändt om icke till Paris så till St. Cloud, och lycksökarne som pläga sola sig i den kejserliga nådens strålar äro tvilvolsuran icke långt derifrän. Kejsarfamiljens återkomst från Biarritz har varit signalen till en af dessa handlingar, hvarigenom statschefen tid efter annan bereder det liberala Europa i allmänhet och grannen på andra sidan Alperna isynnerhet en öfverraskning af icke allra behagligaste slag. Den minister på hvars tänkesätt i den romerska frågan Italien grundat sina närmaste förhoppningar om dennas lösning i liberal och tidsenlig anda har måst stryka på foten och gifva rum för hr Drouin de Lhuye, hvars antecedentia och val kända åsigter låta befara ett nytt omslag af den kejserliga politiken i ultramontan anda. Kristi ståthållare sjelf uppfattar saken så och är, såsom det påstås, i sjunde himmelen. Han tycker sig nu omsider sitta riktigt fast på sin påfligt-kungliga stol, och så mena hans vänner kardinalerna. Sedet et in aeternumque sedebit, så jublar man i konklaven. Ändtligen tyckes kyrkans äldste son ha funnit hvad hans fred tillhorer; ändtligen ha sjellen fallit från hans ögon, och han, ryggande tillbaka för att spela Pilati roll, bryter på allvar med de mörksaons väldigheter som utsett Turin till sitt jordiska residens. Jublen friskt, j stackars helige och eminente gubbar, j kyrkans furstar i sidenkåpor