Göteborgsposten – 27 oktober 1862, sida 2

i. ö 4 underhandlingar. Nämnda cirkulär, hvari denna förklaring afgifves, lyder i sin helhet sålunda: Min herre! Då jag nu tillträder den befattning, hvartill kejsaren ånyo behagat kalla mig, finner jag det gagneligt att med få ord säga er, huru jag uppfattat det mig anförtrodda värfvet. Hvad er angår, behöfver jag icke gå tillbaka till den kejserliga regeringens tidigare handlingar och åtgöranden i den romerska frågan. H. M:t har dessutom ännu närmare meddelat sina åsigter i ett brel till min föregångare, hvilket Moniteur af d. 25 sept. har offentliggjort. Detta aktstycke resumerar kejsarens tanka med en autoritet, -om endast skulle försvagas af hvilken kommentarie som helst, och jag vet ej bättre än att nu hålla mig dertill. Uti alla de phaser, frågan genomgått under loppet af tretton år, har det, såsom H. M:t sjelf äfven nedlåtit sig alt konstatera, varit hans ständiga sträfvan att närma till hvarandra de tvenne stora introsten, som han fann splittrade, och ju allvarsammare omständigheterna blefvo, desto mera fann kejsaren, att hans regering borde bemöda sig om att bilägga dem, dock utan att uppoffra de grundsatser, som utgjort det stadiga rättesnöret för hars beslut. Denna å tydligt och opartiskt defimerade politik har icke undergått någon forändring. Den tortfar att vara besjälad af samma känslor som förut för tvenne frågor, åt hvilka den i lika mått gifvit bevis på sin omvårdnad. Den romerska srågan beror religionens och politikens högsta intressen; den framkallar på alla punkter af jordklotet betänkligheter, som äro värda uppmärksamhet, och i betraktande af de svårigheter, som omgifva den, finner kej-arens regering, att det ar dess forsta pligt att värna sig mot allt, hvilket kunde se ut som om den läte sig ryckas med eller förmås atvika från det handlingssätt, som den soreskrifvit sig. Detta är den ståndpunkt, på bvilken jag ställt mig, då jag mottog ledningen af de utrikes angelägenheterna. Jag finner det hvarken nodigt eller lämpligt, att inlåta mig på en längre utveckling i denna riktning. Det är för mig tillräckligt, att jag i korthet antydt för er gången af de ider, i hvilka jag tänker hemta mina egna ingit velser för att uppfylla kejsarens afsigter. H. M:ts regering skall, oföränderligt trogen de grundsatser, som hittills välsignat den, fortfarande egna alla sina ansträngningar Åt det sorsoningsverk, som den påtagn sig i Italien, under det hon arbetar derpå med fullt medvetande af värtvets svårighet och storhet, men utan modlöshet och otåligbet. Finansministern Fould har i Marseille vid en bankett, som gafs med anledning at öppnandet af den indiskt-kinesiska postångfartygslinien, hållit ett tal, som likväl ej berört politiken. Han prisade det storartade företag, som skulle utsträcka Frankrikes inflytande till okända länder, och hoppades att Suezkanalen snart skulle vara färdig. I så fall skulle Marseille blifva medelpunkten för den storartade Medelhafshandeln; redan nu uppgår inoch utskeppningen derstädes till 3 millioner tons årligen, och hamnarne, som nyligen blifvit färdiga, hafva redan visat sig vara för små. Han slöt med en uppmaning till rastlös verksamhet, hvarpå handelskammarens president utbragte en skål för Fonld, som genom en god finansstyrelse befrämjar handelns utveckling. I slutet af förra veckan skulle kejsaren jaga i Terrieresskogen, hvilken tillhör hr de Rothschild. Ministrarne Fould och Drouyn de Lhuys bade äfven blifvit inbjudna. Den fest, som den berömde bankiren vid detta tillfälle skulle gifva på sin landtegendom, med hvars slottslika manbyggnads uppförande man varit sysselsatt i flera år, skulle kosta 300,000 fres. De sattiga i Paris skulla vid samma tillfälle erhålla i utdelning 30,000 fres och garnisonen på den lilla platsen Terrieres erhålla 10,000 fres. Hr Rothschild är ju också en kejsare i finanser. I Italien är situationen ännu icke klar; det hela förråder väntan och tvifvel. Men emellertid har den italienska pressen antagit en särdeles värdig och patriotisk hållning. Den uppmanar, liksom den nu mycket populäre La Farina i sin brochyr, italienarne att samla sin egen styrka och endast lita på denna, ty att ständigt vänta och begära hjelp af andra, skall slutligen afla matthet och slafviskt beroende. ÅItalia fara da se, lyder åter patrioternas lösen, och ingen vågar bestrida möjligheten, att af densamma kan blifva något mera än ett vackert talesätt. Går den italienska nationen så lyckligt som man hoppas genom äfven detta elddop, då är den myndig och nog mannastark, att kunna sjelf skapa sitt öde. Uppfostringsmetoden är sträng, men den är lämplig för nationalandans stärkande och samhällskroppens harmoniska utbi:dning. Lifliga öfverläggningar förehafvas inom ministeren angående ett definitivt beslut om parlamentets inkallande. efter det ministören redan förut beslutat, att i sin nuvarande sammansiittning framtrada inför kamrarne. Den vill för dacca önnat onh föllotändigat raaaofra