Göteborgsposten – 27 oktober 1862, sida 1

Och dragande sin jagtknif afskar han med ett hugg oförmodadt repet som strypte dvergens hals. Goulard och Faucheux utstötte ett skri af raseri då de sågo sig trotsade med en sådan djerfhet, och ämnade rusa på Didier, men denna hejdade dem tvärt genom svängandet af sin stora knif. — Värjorna, värjorna! tjöto ryttarne. Vid detta skri uppgaf dvergen ett skärande gapskratt, och soldatetne som vändt sig om för att gripa sina vapen studsade häpna tillbaka när de på den plats, der de lemnat värjorna, blott funno tvenne i kors lagda säfsträn. — Bedrageri! utropade de med en rörande samstämmighet. — Försvara er! sade jägaren, som, i sin okunnighet om hvad som passerat, började blifva otålig öfver att hans fiender icke blottade sina vapen. Försvara eder, eller ock dödar jag er utan nåd och förskoning! — Ni ser väl, svarade Goulard, hejdande Didier, att den fördömda bortbytingen har stulit våra värjor, och att vi icke kunna slåss med er. — Men ni skall icke angripa vapenlösa fiender, tillade Faucheux; det skulle vara ovärdigt en adelsman. Ett föraktligt smålöje sväfvade öfver Didiers läppar. — Ni ha rätt, svarade han lugnt stickande in knifven i slidan och gifvande bönderna ett tecken att nalkas. — Ni äro icke adelsmän, ni! — Ack, alldeles icke, svarade Marcrl, smått leende. — Tag då, fortfor Didier, edra knölpåkar, och garfva duktigt huden på det der knektpacket. (Forts.)