Göteborgsposten – 25 oktober 1862, sida 2

vidgas till en vidd, långt öfverträffande det mest utbredda europeiska bruket, äro föremål för Madagaskars sköna döttrars högsta beundran och — låtom oss tilligga — afund. Efter hvad en fransk officer berättar, har en af Rhadamas döttrar beslutat att bära sin stålådsbur utanpå och icke under klädningskjolen, emen hon anser mekanismen alltför sinnrik och beuntransvärd för att hålla densamma fordold för verldens jga. En demaskerad baron. Om värdshusvärdarne cke hade andra kunder än de, hvilkas mandater polisrönikan berättar, skulle de näppeligen vid årets slut jå debet och kredit att gå ihop. Vi söranledas till lenna reflektion uf de många skälmstycken för hvilka nämnde herrar i alla tider varit utsatta, och till hvilka itven efterföljande historia med skäl kan räknas: Den 19 sistl. Augusti på aftonen steg en ung sprätt ur en hyrvagn vid porten till ett hotell vid gatan SaintPierre-Montmartre i Paris. Två uppassare kommo straxt tillstädes, och han gat befallning åt den ene att betala kusken och åt den andre att nppbära sakerna. Sakerna voro ej många; de bestodo af ett litet fyrkantigt hvitt skrin af trä, föga tungt och icke mycket stort. När den unge resande blifvit visad på sitt rum sade han sig vara trött, och tillsade om uppbärande al qvällsvard. Tvenne kypare ställas till hans förfogande, rätterna komma n. Han bestämmer sig för gammalt bord eaux, sparar ej pa maderan och lemnar en halfbutelj champagne halfstömd — allt comme-il-saut. Kaffet drickes etter maten; han ropar på en kypare, och besaller honom att gå och hemta några saker som han lemnat på ett hotell nära sernbanan. — IIvilket hotell? frågar kyparen. — På venstra sidan om kanalen. — Der finnas trenne, och på högra sidan finnas fy a. — Gå bara, ni hittar nog ätt på det. Det är tyra koskertar, två kappsäckar och några småsaker. — Med hvilket namn äro de märkta? — Baron Michel. Kyparen stiger ned och går till värden samt säger: Herre, pass, på! Den der lille herrn är hal som en ål och han skall slinka er igenom fingrarne om ni ej ser upp. Han äter mycket och han talar allt för stort för att ämna betala. Han kallar sig baron och han talar om fyra kolfertar och två kappsäckar som jag skulle hemta. En baron som reser ensam är icke mycket ärd. Värdens uppmärksamhet blef väckt. Han lät utställa en post, och en halftimma senare kommer en person nedsmygande för trappan. Det är baronen, men alldeles oigenkänlig, så hastigt och utomordentligt fet har han blifvit. Hans gång hindras dessutom af det lilla hvita träskrinet, som han försigtigt bär under armen. Då baronen får se värden bhftver han bestört, men lugnar sig snart, och beder honom skicka efter en vagn. Han är tvungen att ögonblickligen bära detta skrin till Faubourg Saint-Germain till markisinnan de 7. Det är ett uppdrag som jag åtagit mig, och jag har intet ögonblick att förlora, tillägger han. — Mycket gerna, svarar honom värden, men om ni går ut och bär bort det der skrinet, som innehåller alla edra saker, hvem går mig då i borgen för att ni kommer tillbaka, och hvem skall i så fall betala det ni förtärt? — Min herre! — Här är det icke frågan om någon herre; här finnes endast en värdshusvärd och en resande. .. — Nej, en tjuf, en skälm! utropar en kypare som långsamt och tyst smugit sig nedför trappan. Herr baronen har rullat sängomhänget om sin kropp, och pendylen hvilar i förvar i hans skrin. Det tjenar till intet att neka, ty det var verkligen sannt. Den salske baronen försöker det icke ens fram10r korrektionstribunalet, och tyckes icke blifva mycket lörvånad när han hör sig dommas till femton månaders fängelse.