Göteborgsposten – 24 oktober 1862, sida 2

————— — Se bara, det är mr r Didier, n messire de Montchenus nevö, sade Remy, knuffande till sin kamrat med armbugen — Vid Gud! Du har rätt! svarade Marcel, Nät! den der lille trollbytingen har minsann god tur, ty jag känner mr Didier, oeh vet att han ej ens har bjerta att döda en fluga, utom när det gäller jagt. — Visserligen! Men de djefla karabiniererna tyckas icke mycket bekymra sig om den raske unge mannen, och han är icke vuxen att tukta dem båda. — Ack om jag blott bade en lie eller en hötjufva i mina händer, så skulle jag ej tillåta att mr Didier förnärmades af de der marodörerne. Just i samma ögonbhek stannade den unge jägaren sin häst och hoppade ur sadeln. De begge bönderna sprungo till honom med alla tecken af den djupaste vördnad och tillgifv-nhet, och täflade, den ene om att befria den unge mannen från hans musköt, den andre att hålla hans häst. — Hvad göra ni här, frågade han lifligt skallgängarne. — Förlåt oss, monsieur Didier, svarade Marcel. Vi vaktade troget i hörnet af skogen, der edra jagidrängar ställt oss, ända till dessa två ryttare kommo och med väld tvingade oss att bjelpa till att bära den kistan som ni ser der. Soldaterna brydde sig föga om jägarens närvaro, utan började syssla med dvergens upphängning, under det denne såsom on galning skrek: hjelp! nådige herre, hjelp, låt dem icke hänga mig.