Göteborgsposten – 24 oktober 1862, sida 2

kern, som utan tvifvel, ej syntes dem mycket fruktansvärd, y de fortsatte sina förrättningar med ett förträffligt lugn. I sjelfva verket utmärkte sig jägaren icke hvarken gevom gigantisk gestalt eller knutna former, hvilka på den tilen stodo i högt anseende. Han skulle bafva spelat en tarfig roll bland dessa jernmän, som qväfde en häst emellan knän och som splittrade bataljoner som viggen klyfver eken. Han var en ung man på tjugo år, smidig och rask, af en medelmåttig, väl proportionerad växt, med bleka, men behagliga drag. Hans kastanjebruna hår, som tvärt emot tidens mode, var temligen långt, hans mera höga än breda panna, hans glänsande mörka ögonbryn, hvilkas båda halfbågor nästan gingo tillsammans ofvanför en näsa, rak som den pythiske Apollos; hans bländhvita tänder, gåfvo honom ett uttryck af ädel djerfhet och stolthet. Då bans något tjocka läppar lätt sammandrogos under de fina och välvårdade mustacherna, antog hans ansigte icke destomindre en djupt ironisk och vild prägel, hvilken låt sluta till att han var istånd till de mest förtviflade gerningar, när det gällde att hindra eller straffa någon orättvisa. Dessa sällsynta förvridningar modererades dock af de hafsblå, sällsamt aflånga, a! en outtömlig mildket strålande ögonen. Deras blickar voro smäktande, tilldragande och småleende som en qvinnas, när de voro lugna, men när den minsta sinnesrörelse fårade der unge mannens panna, tycktes de spruta diamanter, och on passionen blef starkare förändrade sig diamanterna i ljung: eldar. Till utseendet var det en veklig och svag natur, mer i verkligheten var den liflig, stor och retlig.