Göteborgsposten – 24 oktober 1862, sida 1

hvilka blodsarbete var ett angenämt och nojsamt tidsfördrif. Dvergen föll långsamt på knä och korstecknade tande dofva suckar. Bönderna hade aflägsnat sig några steg och vågade icke betrakta den arme narren, hvilken de misstänkte för att vara en af dessa hemska ech farliga gäster som under nätterna dvaldes i Vargklyftan. Han ingaf dem fruktan, men icke medlidande. Då han fann sig så öfvergifven, till och med af denna medfödda känsla som en likes olycka eller död uppväcker hos en menniska, så tänkte han på det elände i hvilket hans syster skulle komma, när hon ej längre hade honom till stöd, och en tår, en stor tår föll från hans ögon. Ryttarne hade på gräset nedlagt sina värjor och uppredde nu samfäldt det långa silkesnöret, i hvilket de burit sin läderflaska. När de slagit en säker löpknut i ena ändan af snöret och gjort den andra till en rännsnara, klappade de dvergen, som tycktes bedja med den innerligaste ifver och andakt, på axeln. — Du låter vänta på dig, vän sade Faucheux. — Jag skulle vilja se er i mitt ställe, min förträfflige bödel, svarade dvergen småleende, ni skulle säkerligen då hafva mindre brådtom. — Den bytingen är modig, och skulle blifva en präktig karabinier, om han vore bättre byggd, anmärkte Goulard. Också skall jag bjelpa honom rakt in i paradiset och låta honom i ett hopp fara till himlen. Derefter kastade han rännnsaren om den olycklige narrens hals, samt släpade honom till pilträden, oaktadt hans sig, utstö