Göteborgsposten – 24 oktober 1862, sida 1

beslutsamt för de öfverraskade soldaternas och böndernas blickar, hvilka alla fyra studsade vid anblicken af denns vanskapliga varelse, — Hvem är du, tattareyngel, frågade slutligen Goulard, som först återfick talförmågen. — För mig till er kapten, och jag skall svara honom sade dvergen stolt. — Min kapten har gifvit mig full rättighet att hänga alla tjufvar, spioner och kättare, svarade ryttaren. Och du har velat stjäla mitt spanska vin, du spionerade på oss bakom vassen der, och din figur tyckes snarare tillhöra en trollkarl än en god katolik. Af dessa trenne skäl, och af många andra, som det är onödigt att uppräkna, dömmer jag dig att dö genom repet. Jag är säker på att du skall göra en lustig figur, och jag tycker om att få skratta. — Men jag är hvarken tjuf eller spion, utropade dvergen. — Kan du betala oss lösen för din usla kropp, så skall jag tro dig utan bevis, genmälde Goulard torrt. — Men jag är en god katolik, mina värdiga herrar. — Om du har en själ att rädda — så mycket bättre! Gör din bön, sade Faucheux kallt. Moucheron svarade icke; han hade observerat de blickar som ryttarne kastat ömsom på honom och ömsom på den hemlighetsfulla kistan, samt begrep att de fruktade för att hafva blifvit utspionerade och röjda. Till en fattig och kringstrykande okänd persons löften kunde de naturligtvis icke hysa något förtroende, och lika omöjligt var det att väcka medlidsamma känslor i dessa marodörers hjertan, för