Göteborgsposten – 23 oktober 1862, sida 2

— Ingen enda själ, svarade Goulard gravitetiskt. Allesammans hafva blifvit sastspikade vid murarne eller upphängde på balkongerna och det återstår ej ett enda lam som kan braka om nyheten för sina bröder, Och likväl hafva vi skördat mera förargelse än ära af detta blodiga dagsverke. — Ah, ni börja åagra er. — Ja, vi ångra att vi ej, innan vi började plundra, afpinade den gamle herremannen en bekännelse om hvar han gömt sina skatter, ty vi hafva ej funnit annat än rostiga vapen och gamla nedrökta taflor. Baronens kistor och skåp voro lika så tomma som faten i hans källare. Den förbannade renegaten har förstått väl gömma sin skatt om han egde någon, och likväl är hans slott i denna stund icke annat än aska. Bonden Remy skakade misstroget på hufvudet och pekade med lingret på kistan. — Utan att anses vara alltför nyfiken, herrar soldater, sade han, så tillåten mig fråga hvad det då är som ni föra med eder i den der kistan? j — I den kistan? upprepade Goulard, med blicken rådfrågande sin kamrat. Det är — en af uf våra kaptener som blifvit dödad vid slottet Montglats intagande, och som vi nu transportera till hans vän Mr de Morchenu. — Godt! sade Marcel. Men han är icke tung eder kapten; han väger icke mera än ett barn. — Så mycket bättre! svarade Goulard, annars hade dt säkerligen misstänkt att vi bortröfvat och i denna kista dol kättarnes värs skatter.