Göteborgsposten – 23 oktober 1862, sida 2

— Femtio kättare i vår provins! utropade Marcel. Det ir omöjligt! Man skulle hafva vetat om dem. — Oskyldige! sade Goulard, klappande honom förtroligt vå skuldran. De skabbiga fåren tillhörde icke denna provingen; de kommo längre bortifrån, och gamle baron de Montglat gaf dem en tillflykt i sitt hus, ehuru han låtsade utt vara en nitisk katolik. Vi hafva icke låtit lura oss af nans list, och han har delat samma öde som hans gäster. — Ni ha dödat baron de Montglat! stammade den ene oonden hopknäppande sina händer och betraktande ryttaren ned häpnad och fasa. Denne värdige herre, som liknade len gode Gudens bild på jorden! Faucheux rynkade ögonbrynen. — Lurk, svarade han barskt, vet att det finns blott en menniska, som är den gode Gudens bild på jorden, och det ir konungen af Frankrike. Men Goulard, som vinet stämt till munterhet, afbröt kamraten och skrattade, så att han måste hålla sig i sidorna. — På min ära! Din gamla hedersman till baron höll på att gå oss ur händerna. Han hoppade öfver trådgärdsmuren, under det Faucheux höll på med hans majordomus, bvilken sökte att underlätta hans flykt, men lyckligtvis fick jag fatt i hans ena ben — ah, hvilka grimaser! Det var skratta sig till döds åt. Bönderna voro stumma af förfäran. Moucheron tryckte krampaktigt Chevrettes band. — Alltså har ingen undsluppit från slottet Montglat, frågade Remy slutligen.