Göteborgsposten – 21 oktober 1862, sida 2

kärlek skall uppmuntra och gifva dig styrka. Du kan icke falla i din fortviflan, du får det icke. Min Tristan! Du vet icke huru stark kärleken är, huru mycket den kan lida och uthärda. Kom till mig imorgon, och lätom oss ömsesidigt förlata hvarandra. Jag vet att jag är dig kar, och du, Tristan, har alltid bott i Marys bjerta. En swärta, djupare än den ett menniskohjerta kan kanna, eller en mensklig hand beskrifva , genomträngde själens luftiga gestalt. Malet för dess vandring var uppnådt; den kände sig nedtryckt, drifven tillbaka till den döda kroppen. Ett ångestfullt och smärtsamt skri genhod: Förtrollningen var häfd, allt hade varit en dröm. Tristan vaknade på afsatsen af bron, invid skranket. Den stolte och häftige mannen var vek som ett barn; under det tårarne runno nedför hans kinder, välsignade han den sällsamma, drömmen, som undandragit hans själ en sjelfmördares dom, Tristan gick hem. I dörren stod hans broder, hvilken uppgaf ett glädjerop och skynJade emot honom med orden: — Hvar har du varit, bäste Tristan? Det var orätt af mig att vara så hård emot dig. Tristan besvarade den varma handtryckningen, men såg att brodrens läppar darrade. Nä