Göteborgsposten – 20 oktober 1862, sida 1

— Gerna, kära Emma. Jag har ämnat att tala med Hille Å Venables någon gang i nästa vecka om en ledig plats på deras kontor. Jag skall gå dit i morgon. Stackars Tristan! Hans fader var en praktig karl. Det skulle göra mig ondt om det hände gossen någon olycka... ehuru han är mycket styfsinnt af sig. Tristan lyssnade till det bortdöende ljudet af den medlidsamma stämman. Då den tysinade, kände han sig gripen af samvetsagg som skakade hela hans andliga väsende. Han skyndade bort, och genom det klara månskenet, som kastade långa skuggor hän öfver gatorna, vandrade själen samma vägar som Tristans kroppsliga fötter berört; men nu afbröt intet buller eller verldsligt larm den heliga tystnaden. Blott en nattvakts tunga steg hördes. Då denne gått förbi skyndade en qvinna med ett barn sig in i en port der hon satte sig. När nattvakten åter passerade förbi, dolde hon sig i skuggan, men han märkte henne likväl och frågade henne hvad hon hade der att göra. Rösten var icke så hård som den annars brukade vara. — Jag är icke drucken — verkligen jag är det! ljöd svaret; men jag har icke på hela dagen haft annat att äta ån en skorpa, som en herre gaf mitt arma barn. Vi delade den oss emellan,