Göteborgsposten – 18 oktober 1862, sida 2

llvarjehanda. Egendomlig bot för svagsinthet. Det är tt bruk i Hamburg att staden hvarje sommar gifver n fest för de faderoch moderlösa, som uppfostras i dess harnhus. På denna dag genomvandra dessa olyckliga små sina söndagsdrägter Zatorna och ha rätt att klappa på la portar samt i Guds namn begära gålvor af alla aarn som äro lyckligare och rikare än de sjelfva. Selan deras kringvandring är gjord för man dem till en tor äng utom staden, der en förträfflig måltid är upplukad och der de af Hamburgs innevånare, hvilka ane det som en pligt att närvara vid denna fest, gifven it den olyckliga barndomen, uppassar dem. Vid den fest som efter vanligheten detta år gass r barnbusbarnen tilldrog sig nu en högst besynnerlig ndelse, hvilken förtjenar att berättas. En ung och vacker engelska, lady W. . . , som sedan två år rest omkring för att återställa sin helsa iler rättare sitt förstånd, svårt rubbadt tillfölje af sorg iver förlusten af sin dotter, hennes enda barn, som lött vid fem års ålder, hade nyss anländt till Hamburg, lå den fest om hvilken vi talat egde rum. Som hennes vansinne är stilla och oskadligt och läkarne tillrådt itt intet borde försummas, som kunde distrahera henne, hade lord W. . . . hennes make, som älskar henne ömt och vårdar henne på ett nästan moderligt sätt, fört henne till festen, som alltid åtföljes af sång, musik och lans. Det drojde ej länge förrän han blund barnen bemärkte en liten flicka, som så fullkomligt liknade den kära varelse han förlorat, att man skulle kunnat tro, det hon åter nedstigit från himlen. Han sökte att föra sin unga maka långt från detta ställe, men det var försent. Hon hade, äfven hon, märkt barnet, störtade fram till detsamma, tog det i sina armar och utropade, i det hon betäckte det med kyssar och tårar: Min dotter! min dotter! ändtligen har du då kommit tillbaka! Det är bra länge jag väntat dig, Mary! Men du skall nu ej mera lemna mig! Med dessa ord vände hon sig mot staden, i det hon tryckte barnet mot sitt hjerta. Korteligen: låkarno förklarade, att denna illusion kunde rädda den stackars modren, lord W. .. har nyss adopterat den vackra lilla blondinen från Hamburg, och lady W. . . ., som tror sig verkligen vara hennes mor, har återfått sitt förstånd och sin helsa. Färgningsmedel för grått hår — valförstäendeg ej för att dölja utan tvärtom för att framkalla dylikt — har plötsligt blifvit en med största begärlighet efterfrågad handelsartikel i Baltimore, ithy att de, som frukta för utskrifning till armcen, med sådan framgång och till ett så stort antal betjena sig deraf, att uppfinnaren, en barberare, är på god väg att blifva en förmögen man. sSöta kusiner. Hos enkefru grefvinnan Piper på Snogeholm i Skåne var en handtverkare och förrättade något arbete, dervid grefvinnan beständigt tilltalade honom med ordet fdu. Förlåt mig, nådiga grefvinna, utlät sig slutligen handtverkaren, böra vi inte, då vår bekantskap är så färsk, till en början nöja oss med att kalla hvarandra Kusiner? — det förljules ej huruvida förslaget antogs eller förkastades. En politiserande Källarekund inkom på en af stadens källare samma dag som underrättelsen om Garibaldis tillfångatagande blef bekant och begärde en stor och varm toddy. IIvad behagar herrn i den? ade Kyparen. Rom — eller döden! blef svaret. 2