Göteborgsposten – 18 oktober 1862, sida 1

— Nu år verlden dock skyldig mig ett stycke bröd, tänkte han och kände vid denna tanke en vild glädje. Aftonen blef kallare och mörkare, och Tristan väntade alltjemnt. En slöhet, ett slags drömmande dvala hade bemäktigat sig, honom och förlamat hans krafter, så att han kände sig ur stånd att göra den sista rörelsen, som skulle såtta kronan på verket och göra ett slut på hans jordiska tillvaro. Hans ögon voro omtöcknade, men ännu skymtade han de mörka krusiga vågorna nedanfore, stjernorna ofvanföre och de spöklika träden vid sidan. Under det han i detta tillstånd stödde sig mot barrieren, föreföll det honom att den gaf efter. En rysning, en omedveten och fåfäng ansträngning att springa tillbaka -— och böljorna hade slutit honom i sin famn. Den förfärliga tillflyktsorten, som han ämnade söka, hade af sig sjelf öppnat sin dörr för honom — och nu hade han intet val. IIan sjönk och sjönk, och kände det kalla vattnet sluta sig tillhopa öfver hans hufvud, han kände att dess omfamning var dödens, och likväl medförde kroppens och själens skilsmessa igen dödskamp. Han hade väntat sig en förfärlig smärta, men kände sig tvärtom blott lättad från en tryckande börda. Straxt derefter flöt han åter upp till ytan. Han hade en dunkel och oredig föreställning om