Göteborgsposten – 18 oktober 1862, sida 1

kar, som ännu i skymningen roade sig med att meta. IIan stirrade på den lilla sloden och hans tankar foljde med metrefvarne ned till slodbotten. IIvad trodde han sig månne der finna? Denna fråga kundel han icke besvara, och han försökte det knappast. Han kände att han der skulle finna lugn, svalka och tysthet — mera begärde han icke. Till och med det blånande skimret, som den ännu alltjemt klara himlen kastade öfver böljorna, förekom honom ohyggligt — han sökte mörker, mörker öfverallt. Han förmådde icke tränga ned i detta hem sålänge en ljusstråle ännu bevakade hans rörelser — sålänge ett verldsligt ljud äunu hördes ofvanför detsamma. Och straxt bredvid sig hörde han på köpet några småpojkar skratta och muntert samtala, under det en liten sångfogel på något afstånd lät höra en och annan drill. Han beslöt då att vänta — vänta tills endast natten och dess tysta stjernor bevittnade hans hädanfärd. Tristan satte sig således på en afsats af bron, på hvars ytterkant fanns ett räcke. En man gick förbi och betraktade honom med tydlig förvåning och förundran öfver hvad han kunde hafva att beställa der. Han tog då upp en skorpa ur fickan och låtsade som om han åt. Derefter kom en qvinna med ett sjukt barn, som med begärliga blickar betraktade skorpan. Tristan gaf den åt barnet.