Göteborgsposten – 17 oktober 1862, sida 3

IIlvarjehanda. Bonden och Ciaren. (Permisk saga) En bonde var sysselsatt med att fälla träd. Då kom plötsligen en obekant till honom och tilltalade honom med följande ord: Gud vare hos dig, hedersman, säg mig, men ljug icke, — huru många samnar ved kan du sälla på dagen och huru mycket förtjenar du derpa?t .... An, hvad rör det dig? — blef bondens buttra genmäle — -har du kommit såsom revisor hit ut till mig i skogen? Ga dit, hvarest du kommit ifrån! Då tog den okände åter till orda: Gor mig dock den tjensten och besvara min fråga, jag ber dig så vackert derom. — Ah, hvad behötver du att veta det! packa dig undan så fort du kan; att synda är menskligt, inled mig icke i frestelse att bega en synu. Men den okände visade sig allt mera och mera esterhängsen och bad bonden i de mest bevekande ordalag att ändtligen säga honom huru mycket han fortyenade om dagen. Slutligen tillfogade han: Jag skall uppriktigt säga dig, att jag är ingen mer och ingan mindre än Czaren sjelf, och derföre maste jag blifva upplyst om hvad jag önskar få veta. Bonden förskräcktes astorligen, kladde sig bakom örat, skrutvade och bugade sig med den djupaste vördnad och bekände slutligen efter tusentals ursäkter, att hans dagsarbete inbringade honom tre Poltiner (halfva Rubel). Huru använder du dessa penningar?? sporde Czuren. — -Jo, med den första Poltinen betalar jag hvad jag är skyldig, den andra lånar jag ut och den tredje — ja, den så godt som kastar jag bort. — Czaren frågade vidare: Hvem betalar du den ena Poltinen till? — -Nadige Czar, med denna lifnär jag mina gamla föräldrar, emedan de först sörjt för mitt uppehälle; det är således en skuld jag betalar. Med den andra Loltinen försörjer jag mina små barn, d. v. s. jag lanar dem densumma, för att i framtiden i min ordning blifva försörjd af dem. — Godt, men säg mig nu hvart den tredje poltinen tar vägen, — och hvarföre du anser den som bortkastad? — Jo, ser Ers majestät, den tredje ger jag åt herrar skrifvare och öfriga höga myndigheter! — Men hvarföre taga de dessa penningar al dig ? — IIvarsor? ja hvem kan veta det? — de lefva ju inte som vi. — Derpå sade Czaren: ÅTack, hederlige bonde, stannar du här denna vecka? Ja, såvidt jag får ha helsan.f — Godt, jag vill då tillkännagilva för dig, att du någon al de nästsoljande dagarne skall erhålla besök al hundra gäss; glöm ej att plocka dem riktigt grundligt. — IIvad lör slags gäss kan det vara, Ers Majestät? — Lugna dig, du skall nog komma i tillfälle att göra deras bekantskap, och nu, lef. väl tillsvidare! — Med dessa ord aflägsnade sig Czaren, begaf sig till det ställe hvarest han nedslagit sitt residens, och lät kalla hela sitt råd, tjenstgörande Knesar, Bojarer och Statssekreterare på en bestämd dag till sig. Dessa insunno sig, etthundrade till antalet, såsom Czaren påbjudit, och han förelade dem nu den gåta, han sjelf fått af vedhuggaren, till lösning; i händelse de ej lyckades att lösa densamma, skulle de samt och synnerligen blifva sina värdigheter förlustiga och till på köpet — mista lifvet, Då bådo de Czaren om tre gånger tjugofyra timmars uppskof på det att de måtte kunna så betänka sig: derpa stego de till häst och begålvo sig i sporrsträck till det ställe der Czaren påträffat vedhuggaren, hvilken de ganska riktigt funno sysselsatt med sitt vanliga arbete. Gud vare med dig, hedersman, och styrke dig i ditt svåra arbete! tilltalade de honom. Tack vackert, mina fina herrar, hvarthän ämnen J er, efter J ären så stort sällskap! — vi ämna oss till dig, hederliga vedhuggare, gif oss lösning på den gåta som du förelagt Czaren! — Nagon sådan har jag ej den ringaste vetskap om, kära herrar! — Uppfyll dock vår begäran, och fordra derför så mycket dig lyster.Z — Nåväl, jag vill då göra det, men det skall komma att stå er dyrt, hvar och en tusen Rubel.s — ÖDerom är intet ord att säga, broder och vän, vi skola på minuten betala hvad du degär. — vanta ett ögonblick, mina herrar, när jag rätt tänker på saken, är den summan alltför liten; jag måste ha tretusen Rubel at hvardera. — Må så vara, broder, vi vilja ej heller köpslå om denna summa, gif oss endast så fort som möjligt lösningen på din gåta. Derpå pungade de ut med hvad bonden fordrat, och erhöllo i utbyte nyckeln till gåtan. Nu redo samtliga Bojarer åter till Czaren och lemnade honom lösningen. Craren åhörde deras tal, lät dem sedan gå sina färde, men kallade genom en express bonden till sig och sporde honom: Nå, vedhuggare, har du nu plockat gässen riktigt? — Ers majestat, hvardera af dem mäste gifva mig tretusen Rubel. — Nåväl, broder, så vet du också nu hvartill skrifvarena och öfriga höga berrar använder sina penningar,