Göteborgsposten – 17 oktober 1862, sida 2

m sades vara Aishas (Evas) rörelse dallrade, och 80 första tår. Hänförd af musiken svingade sig en ung flicka genom salen, utförande den georgiska nationaldansen, vändande sig med behagfull vårdslöshet omkring på mattan och böjande armarne öfver hufvudet. Till en början voro hennes rörelser ömma och smäktande; danserskans ögon voro nedfällda wed en förtjusande blygsamhet, men nu slog hon upp dem och med deras svarta och eldiga lif hänförde och indrog hon i sin hvirfvel en inbillad, osynlig älskare; derefter flög hon fram med bevingade fötter och kroppen vällustigt tillbakalutad, samt minskade så småningom takten. På hennes läppar sväfvade stundom ett kärleksrikt småleende, stundom skuggades de af ett lindrigt förakt. Männen ackompagnerade musiken med klappning i händerne. Dansen upphörde och en tartarisk sångare uppstämde, ackomqagnerad af dajurau (tamburin med bjellror) och ichongourin (cittra) en bröllopshymn, framställande brudens glädje och jungfruns förtviflan, åt hvilken någon make aldrig blifver beskärd. Denna hymn påminner om en rörande ceremoni, kallad vitehak. Nyårsafton kl. 3 på mogonen går en ung flicka med tysta steg, insvept i sin tchadra, att hämta vatten ur alla brunnar i grannskapet, för att tvätta sitt hår och sina vid den nattliga festen församlade vänners hufvuden. Vid sin