Göteborgsposten – 17 oktober 1862, sida 2

kade hans händer. Döljande sig så godt som möjligt i manteln banade han sig väg igenom tjenarne, hvilka icke igenkände honom och mojligen trodde honom vara en af de inbjudna gästerna. Han inträdde med fasta steg i salen samtidigt med presten, och med handen hårdt knuten om sin kindjal, samt kondin på hufvudet gick han emot sin hustru och ropade med hög röst: — Det är jag, Dimitri Domenti! Furstinnan föll omkull, förfärad vid åsynen af sin makes vålnad samt förlorade sansningen. Massan skyndade sig oredigt mot dörrarne, gripen af öfverraskning och fasa. Furstinnan låg i dödens armar, och med en blick som gnistrade af hat vände sig fursten mot armeniern, samt sade kallt: — Vamiran, bröllopet är slutadt!... Ett ögonblicks tystnad följde på furst Alexandres sällsamma berättelse. — Nå, frågade han mig, hvad tänker ni om min historia? Äro vi icke barbarer? Är ni nu ötvertygad? Dimitri Domenti hade tillegnat sig alla den europeiska hyfsningens försiningar, hans vettgirighet hade fört honom till åtskilliga länder, och likväl hade han icke lärt, att i samma ögonblick han steg upp ur sin graf, förlåta och