Göteborgsposten – 17 oktober 1862, sida 1

— Udra tårar, sade den inställsamma Salome, återgifva honom icke lifvet, och man måste vörda Guds vilja. Furstinnan lade rädet på hjertat och innan ännu tre månader hade förgått var den aflidne helt och hållet glömd. Vamiran som, såsom alla armenier, var mycket slipad, insåg att han handlade försigtigast i att icke besöka enkan så länge den första sorgen varade; han undvek äfven sorgfälligt att skrifva till henne, eller att besöka de platser der hon brukade passera. När han trodde att hennes sorg stillat sig, infann han sig ånyo hos furstinnan, hvars hjerta nu klappade blott för honom. Som en orm smög han sig oförmärkt till henne och visiterna blefvo allt tätare. En dag då Salomå var frånvarande lade Daria, till hälften besegrad, omedvetet sin hand i hans. Påföljande dagen fick Salome af honom en dyrbar turkos. I Tiflis der sysslolösheten är det förnäma lifvets privilegium, blanda sig de mera uppsatte såväl som borgarcklassen alltid i andras affärer. Man gjorde sina anmärkningar öfver Vamirans täta besök. Armenierna mumlade, och georgierna harmades öfver att se en armenier plocka den vackraste rosen i deras trädgård. — Huru kan han ens våga lyfta upp sina ögon till en furstinna af kungligt blod, sade de senare, han, sonen af en procentare.