Göteborgsposten – 17 oktober 1862, sida 1

2 —— —— ——— ——— — Ja, svarade en annan, men derför har sonen äfven godt om guldfinkarne. — Ea usling, afbröt en, en renegat, som i Frankrike antagit främmande drägt och vanor. Ah! hans fader var icke så stolt! Han var som vi klädd i sin kondi, sin lädergördel, yllemantel med de långa armarne. Snart får man väl se honom öfvergifva sina förfäders gamla tro! Veckor, månader förflöto långsamt och enformigt för furst Domenti, som plågades af ledsnaden i sin håla. Ilan tillbragte nästan hela sin tid med att vandra bland bergen, men när hösten med sina täta och strida regnskurar gjorde marken sumpig, och när vintern med snö betäckte fältens nakenhet, måste han finna sig i att framför saklins rykande brasa svälja enslighetens dystra ledsnad. När marken någon kall dag var frusen jagade han vargar och räfvar. Vintren fördubblar eländet i den georgiske bondens stuga och Datho och hans hustru voro, som man lätt kan finna, icke något angenämt sällskap för fursten. Mörka tankar plågade honom ständigt och han blott afvaktade tillfälle att hämnas. Huru, det visste han ännu icke. Svartsjukan är ofta tålmodig och vet att vänta tills den kan rusa på sitt rof. Minnet af det förflutna, af hans lycka, den skymf och oförrätt som tillfogats hans kärlek, nans värdighet, allt detta tog hans tankar i an