Jag ser de svarta korsen dunkelt framskymta i nattens mörker ... Ahl ja, jag erinrar mig, vaxljus, musik, sången i kyrkan! De uslingarne, det är de som kastat mig som en hund ned i grafven, det är de, de menedarne! O, om jag blott blir vid lif! — Ni skall lefva! — Du, du har tvenne gånger räddat mitt lif. Gå! jag skall göra dig rik, men ve dem, de eländige lönmördarne, de tscherkessiske hundarne! Naturligtvis begrep Grigory icke ett enda ord af detta tal, men åhörde det icke destomindre, utan att afbryta sin gamle husbonde, blott afvaktande ett gynnsammt ögonblick, för att fråga honom huru han skulle förhålla sig. — Hvart vill ni, att jag skall föra er? Dimitri svarade icke; han blott lyftade ögonen mot himlen, der stjernorna nu tindrade i sin fulla glans, och tycktes uteslutande vara sysselsati med en enda tanke. Efter några minuters förlopp förnyade dödgräfvaren sin fråga: — Hvart skall jag föra er? Till edert hem ? — Nej, nej! utropade fursten. Hör, Grigory, för mig till din boning, och må hela verlden, utom du och din hustru, vara okunnig om hvad som skett! — Godt!