likväl så rastlös och verksam, att genom hans omsorger furst Domenti snart utstötte några osammanhängande ljud. Den första mening som undslapp hans läppar var densamma som han sist, på dödsbädden yttrat, nemligen: AF dig väntar jag lifvet! liksom om själen blott för några timmar lemnat kroppen och nu återkommit, samt åter börjat sin verksamhet just der den vid skilsmessan slutade. Grigory var ej fullt besluten huru han skulle bete sig med den från döden uppståndne. Han kunde icke lemna honom hela natten under bar himmel — och huru utan att begå en oförsigtighet, undvika det? Lyckligtvis återvann den unge och kraftfulle fusten temligen fort bruket af sina sinnen och talförmåga, och han igenkände straxt sin forne lifegne. — Grigory, är det du? — Ja, herre. det är eder Grigory. — Hvarföre har man lagt mig här? Hvar är jag? — Det skall ni få veta sedan, herre, när ni blifvit frisk. — Jag är således sjuk? — Nej, blott något feber, men så ringa att det nästan är ingenting. — Men detta är ju kyrkogården! utropade Dimitri, kastande förfärade blickar omkring sig.