inbillar man sig, att Preussen skall intaga den plats i Tyskland och i Europa, som med rätta tillkommer detta land, formedelst liberalismen? Nej, M. M. H. H., med liberalismen komma vi i sådant afseende icke långt; härtill fordras något annat, det fordras stål och blod !t Det var som knäfveln! Stål och blod! Mine Herrar! Jag upprepar det med full öfvertygelse: stål och blod ! Ja, M. M. H. H. jag vill ropa det i Preussens öron: stål och blod! Kammaren har varit förvånad, förbluffad, slagen. Men II. Exc., en gång i tagen, har fortsatt: Ni är liberala, M. Herrar, ni är lärdt folk, ni är publicister, jurister, doktorer, professorer, det är godt och väl, men frågan är här någon helt annat: är ni skarpskyttar ? De doktrinära herrarne hafva sett på hvarandra; ingen skarpskytt. Och det är detta jag säger er, doktrinen åt fanders, stål och blod skall det till för att göra Preussen till hvad det skall och måste blifva; har ni lust ? Intrycket af allt detta har på den respektabla folkförsamlingen varit högst egendomligt. Slutet är att man icke riktigt vet hvad man skall tro om denne hr v. Bismarck. Ar det endast, som man af gammalt sagt om honom, en äfventyrare, en jagtjunkare, framför allt en öfvad orrjägare, (han har i sin tid gjort många vackra skott i Smålands skogar och i respektabelt sällskap med prins Christian i Danmark, med ryttmästare Tornerhjelm och baron Blixen,) eller är detta verkligen en statsman, som vill något bestämdt och som icke är rädd för att trumfa detta igenom? Det skall nu visa sig. Visst är, att han redan med sitt stål och blod lyckats skrämma allvarsamma underlifsplågor på åtskilliga beskedliga ledamöter af kammaren, diverse barrikadfår, ett par misslyckade Fichtar och en och annan mankerad Robert Blum. Men vi måste å andra sidan medge det, församlingens majoritet håller sig för öfrigt, äfven den, tapper intill det sista, och hr Bismarck har ännu åtskilligt qvar förrän spelet är hans. Från Nordamerika hafva i de sista veckorna nyheterna varit pikanta nog, der har åtminstone ett ögonblick varit en tillstymmelse till något afgörande, men, såsom vanligt, har allt åter upplöst sig till detta evigt samma oefram-och-tillbaka, som ni tillräckligt kan utantill. Lincoln har senast tagit ett parti, som dock vittnar om en viss radikal raskhet och som dessutom är på sitt eget vis fullkomligt amerikanskt. Han har utnämnt en diktator, det vill säga en — generalprofoss. Denne höge embetsman, som har fått sig ålagdt att med fullständig sjelfmyndighet vidtaga åtgärder in casu mot alla landsförrädiska försök af creti och pleti, skall enligt sin instruktion hafva sig specielt angeläget att gå på skall efter desertörer, samt — Åandra mot regeringen fiendtligt sinnade personer. Man inser lätt, att detta är intet mindre än en fullkomlig inqvisition och något, som man skall akta sig att leka med. Under generalprofossen sortera särskilda profossmarskalhar, en i hvar af unionens stater. Det är ett splitternytt slags marskalkar, liksom ett nytt slags general, och vi veta knappt om de häri Europa skulle kunna presenteras i honett sällskap. Emellertid är institutionen måhända praktisk, helst det naturligtvis hör till staben en särskild afdelning af skarprättare-adjutanter in optima forma. Den unionistiska besättningen i det ofta nämnda Harpers Ferry har kapitulerat, nåstan för roskull. Kommendanten, som emellertid dödligt sårades, förrän separatisternas trupper