— Stöd mig nu, medan jag går. — Omöjligt herre! Jag skall bära er på mina armar. — Du har rätt, jag blir för svag. Ännu ett ord! Såsnart du dolt mig i ditt hus, skall du gå och fylla igen grafven, och betäcka den med jord, liksom om jag verkligen låge deri. Grigory upplyftade fursten varsamt, tog honom på sina breda axlar och bar honom till sitt trähus, som lyckligtvis låg enstaka och icke långt borta. I samma ögonblick de gingo öfver tröskeln fattades Dimitri af en nervös darrning. Han hörde drinkarne på doukanerne i närheten skråla den georgiska ballad, som erinrade honom om hans många och stora olyckor. De inträdde. Maniska, Grigorys hustru, blef ytterst förskräckt och uppgaf ett ängestskri när hon fick se sin mans forne herre och välgörare, hvilken hon ögonblickligen igenkände, trots hans ytterliga blekhet och vissheten att ban nyss blifvit begrafven. Tyst! sade Grigory och lade sin hand på hennes mun. Du skall straxt få veta allt hvad som händt. Han nedsade sin börda på några grofva och trasiga mattor. — Se nu! Nu har han svimmat bort igen. Vid den heliga Nina! hustru, man hade begrafvit honom lefvande, och utan mig hade allt nu