Göteborgsposten – 14 oktober 1862, sida 2

mor helsades välkomna af män, hvilkas bön var knallen af den sönderspringande bomben, kanonens djupa, dofva dån, det hvisslande ljudet af gevärskulorna. Nordtruppernas högra flygel och sydtruppernas venstra kommo naturligtvis ögonblickligen i handgemäng; och jag kan ej bättre mäta stridens häfughet på denna del af fältet, än då jag säger, att den officielt uppgifna förlusten inom nordgeneralen Sumers kår, som utgjordes af tre divisioner, anslås till 5,208 man. Striden böljade fram och tillbaka, och var isynnerhet våldsam rundtomkring en stor landtgård med inhägnader, kallad Rulettees Farm. Sedgwicks division öppnade först balen, och då den ryckte fram på höger, understöddes den på venster af Frenchs division, hvilken rörde sig framåt på ett litet sädesfält och snart befann sig, i en het strid. Samtidigt rusade sydtrupperna våldsamt ned på Sedgwick och drefvo hans division tillbaka några hundra alnar. För att understödja Sedgwick, gaf general Sumer (som tog befälet, då general Hooker sårades kl. 9 på morgonen) betallning till French, att anfalla med hela sin styrka och intaga höjderna. Befallningen åtlyddes raskt och Kimballs brigad rensade de framskjutande skogslundarne från fienden. Men till hvad pris detta lyckliga anfall gjordes kan uppskattas af dem, som blott läsa den långa listan å sårade nordofficerare, deribland Kimball sjelf, och nästan hvarannan karl som bar axelgehäng inom brigaden. Men höjderna hade ej väl blifvit intagna, förrän en stark afdelning sydtrupper rusade fram mellan Segdwicks och Frenchs divisioner, besatte Rulettes hus och uthus samt utsatte den anfallande styrkan för den största fara. Striden vid denna landtgård var för häftig, att kunna länge fortfara. Omkring kl. 10 drefvos sydtrupperna sakta tillbaka, deras eld försvagades, det tycktes bli brist på ammunition och Frenchs division, numera blott en skugga af hvad den förr varit, stod fast och mörk på den terräng, aom den tillkämpat sig och hvilken den kraftigt bibehöll med bajonetten. Sydtrupperna drojde icke länge med att återtaga offensiven. De ryckte åter ned mot French, och hans splittrade kolonner tycktes oförmögna att kunna göra något motstånd. I detta ogonblick ryckte tredje divisionen af Sumners hår, under befäl af general Richardson, modigt framåt, för att understödja general French. terigen rasade striden vildare ån någonsin, men Richardsons folk, som var friskare och starkare än fiendens, dret denne haftigt tillbaka och tog det enda sydstandar, som förlorades under denna händelserika dag. Sydtrupperna follo c:a 54 mil (engl.) tillbaka; nordtrupperna hade knappast styrka att folja dem. Kl. 135 2 var striden slut mellan nordtruppernas högra och sydtruppernas venstra flygel, och en och en half mils mark, tätt betäckt med döda och stympade män, utan att nämna de höga bålverk af döda hästar som omtalas, lemnade intyg på huru blodig striden varit. Det bör nämnas, att slaget vid Antietam Creek hufvudsakligen utkämpades på högra och venstra flyglarne. Markens beskaffenhet i centern, der den raka vägen från Keedysville till Sharpsburg skär floden, var för kuperad och ojemn, att tillåta trupperna manövrera eller artilleriet handla. Nära till denna väg stod nordgeneralen Fitz John Porter hela dagen med 15,000 mans reserv. Detta var den enda kår på nordtruppernas sida, som ej deltog med i kampen. Såsom ett bevis på huru striden vägde hela dagen, anföres, att general MoClellan icke vågade använda general Porters manskap, då Burnsides antall på venstra sidan slogs tillbaka och Buraside sjelf begärde bjelp. Den terräng som vunnits på högra flygeln innehölls så osäkert, att man fann, det ett nytt anfall af sydtrupperna skulle i hvad ögonblick som helst kunna öfverväldiga de utmattade nordtrupperna. För att hindra detta och bejda sydtrupperna, i händelse de skulle lyckas (hvilket de sannolikt skulle gjort, om de haft en half timmes mera degsljus) drifva Burnside öfver bryggan, höll man general Porters folk på detta sätt till hands. Våra detaljer om det anfall, som general Burnside med, påstås det, ej mer än 16,000 man gjorde på sydtruppernas högra flygel, äro mycket knappare än om operationerna mot sydtruppernas venstra flygel. Om man får kriticera dagens taktik, skulle det tyckas som MoClellan begått tvenne misstag. Först och främst skulle Burnsides anfall hafva gjorts samtidigt med Hookers. För det andra skulle Burnsides anfall hafva utförts med större styrka som följts af ständigt nya truppafdelningar. Det är klart, att, om Burnside kunde intagit bron och höjderna der bakom och behållit dem, sydarmåen skulle ha sväfvat i ytersta fara för att bli afskuren från Sharpsburg. Mer det var omöjligt att intaga en så fruktansvärd ställning, då sydtrupperna, befriade från Hookers eller Sumners anfall på högra sidan, hopade täta truppmassor emot.