Göteborgsposten – 14 oktober 1862, sida 1

— —— — — —— inom landet istället att försvaga den. En dom fälld ötver det södra Italiens befriare, om äfven sedan mildrad genom kunglig nåd, skulle ha gifvit icke blott det mazzinistiska partiet utan äfven det reaktionära — det vill säga Påtvens, Frans II:s, Fraus Josefs och hans vasallers anhängare vapen i händerna mot den nya regimen. Deremot undanrodjer den omedelbara amnestien, 1 det den berofvar do vid Aspromonte gjorda tångarne deras martyrgloria, förevändningen tor försåtliga stämningar mot den kunghga myndigheten a dessa partiers sida. Sjeltva tiden för amnestiens proklamerande är lyckligt vald och visar att våra dagars italienska statsmän 1 politisk takt icke vanslägtas frän medeltidens, att Cavour fätt en värdig etterträdare i sin rival Ratazzi. Derigenom att amnestien varit så länge uppskjuten har den italienska regeringen visat att den icke ansett sig behosva gifva vika för någon tryckning nedanifrån. ltalien är lugnt och ingenung hindrar konungen att anstalla en process mot Garibaldi; hans handling har derfore hela förtjensten och fördelen af att vara frivillig. Viktor Emanuels begge döttrar, den unga drottningen at Portugal och prinsessan Clothilde, ha användt sitt i0flytande hos sin höge fader ull formän for de patriotiska torbrytarne. Men ehuru amnestiens proklamerande såsOm direkt töljd at dessa lurstinnors mellankomst kunde synas för mången såsom ett godt sätt att komma från saken, så mycket mer som det skulle egt en viss anstrykurng af romantisk sentimentallsm, egnadt att anslå på den halfbildade massan at solket, så ha konungens rådgifvare med rätta ansett att det är i regerimgens intresse att amnestien blir en blow och bart polltisk akt, oberoende af familjeinflytelser, och dersore yrkat uppskof med dess proklamerande tills bröllopsgåsterna skingrats och den kungliga bruden sjelf afrest till sitt nya hem. Efter att den italienske konungen sålunda så godt sig göra låtit redt den kinkiga härfva hans begge vänner Napoleon och Ga ribaldi hoptrasslat åt honom, vänder han sig till den förre och begär hvad han begärt i wenne år — Roms utrymmande. Det är på tiden att kejsaren deciderar sig, menar man, många härstades tro att tiden nu år inne for kejsaren att spela den roll at Pilatus som biskop Dupanloup tillagt honom, att han nu skall öfverlemna Krisu ståthållare åt den gudlösa och sanatiserade massans angrepp. Man gissar att d. 15 november, kejsarinnans namnsdag, som här firas årligen med stor ståt, skall erhålla okad glans genom den 10merska ockupationsarmöens intäg i Paris. hremellertid gifvas här ännu alltjemt scepuci, förhärdade politiska Thomasar, som vilja se mnan de tro och bland dessa räknar jag mig. Den kejserliga örhen som så länge hallit loma i sina klor, släpper icke sitt byte så lätt. Och om Napoleon, såsom man har all anledning att antaga, onskar i det längsta bibehålla en ställning, som ger honom ett stort inflytande ofver det italienska kabinettet och öfver händelsernas gång i Italien, så har han i det franska presterskapets, i det ultramontana partiets, i den obildade at prester och munkar fanatiserade massans åsigter en välkommen förevändning för fasthållandet vid status quo. Härtill kommer det inflytande på de kejserliga rådslagen frun i huset, den orkepåfviska spaniorskan, utöfvar, ett inflytande som de parisiska kannstöparne aldrig glömma att taga i beräkning och hvarpå jag i mitt föregående bref ansåg mig böra fästa er uppmärksamhet. Det säges att kejsarinnans biktsader begagnar sig af töte-å-tterna i biktstolen för att lägga sitt höga skriftebarn på hjertat att hennes gemål riskerar både sin timliga och sin eviga