Göteborgsposten – 13 oktober 1862, sida 2

skeplig fasa, och skyndade bort ofver de ojemna graskullarne såfort han någonsin förmådde. Flämtande, blek med darrande knän hann han till ändan af kyrkogården. Den stackars mannen hade icke bedragit sig; en stöt hade verkligen skakat kistan. Furst Domenti, lefvande begrafven, hade vaknat ur sin djupa lethargi, vare sig genom de knuffar han fått under likvagnens färd öfver de ojemna gatorna, eller tillfölje af jordens fuktighet. En lindrig känsla af värme märktes först i bjertat, som började att svagt klappa. Så småningom spred den sig öfver hela kroppen och med ett pinsamt arbete höjde sig bröstet i en suck, och några tårar sloto. Efter hand vaknade tankarne upp i hans hjerna, hvilken blef ett rof för förvirrande syner. Snart andades den olycklige med hela kraften af sina lungor, och med ögonen vidöppna grafvens mörka natt gjorde han sig sjelf, ännu j kannande hela vidden af sin olyckliga belägenbet, denna fråga: ÅIlvar är jag? Hvad här är mörkt och tyst! Minnat kom honom snart till hjelp och påtvang honom den nakna och hemska verkligheten, förfarligare än sjelfva döden — han gissade att han var både död och lefvande, att ban val inspärrad i en likkista. IIan försökte att rör sig i det trånga fängelset som omslöt honom frår alla sidor, och hans af förtviflan skälfvande hanc