Göteborgsposten – 13 oktober 1862, sida 1

grafven, för att vänta det hettan något skulle minskas innan han började igenfylla den. Der han nu satt, sänkte sig hans hnfvud ned mot banden; han gret och gjorde korstecknet. Denne dödgräfvare, hvars namn var Grigory, hade några år förut räddat furstens lif i ett anfall på de lesghiska bergsboarne, och den tacksamme fursten hade derföre skänkt honom friheten och gifvit honom hans nuvarande ringa syssla. Han bebodde ett litet hus, som låg i hörnet af kyrkogården och förtjenade icke så litet, ty febern skördar årligen många offer i Tiflis, synnerligast om hösten. Grigory satt, som sagdt är, orörlig och stirrade framför sig, under det han tänkte på sin döde herre; tid efter annan kastade han en blick ned i grafven der stoftet af den han älskat hvilade. — Det är ljust ända tills klockan är åtta, sade han för sig sjelf och tände dervid sin pipa. I Georgien framkallar döden icke som i Occidenten, mörka bekymmer, framkallar ingen lång saknad, ingen innerlig sorg. Det orientaliska lifvet är ytligt, omfattar endast skenet. Tärarne komma från ögat, icke från hjertat. Man begrafver om morgonen cn slägtige eller en vän, utan att det gör någon förändring i sina dagliga vanor; om aftonen talas under måltiden om den aflidne, följande dag höljes glömskans täckelse, liksom ett ett annat likkläde, öfver honom. När!