Göteborgsposten – 13 oktober 1862, sida 1

hans kropp är anfortrodda åt jorden, vänder hvar och en tillbaka till sina förrättningar eller nöjen. Oftast tager mängden vid bortgången från kyrkogården sin tillflykt till doukaverne. Några vänner slå sig der tillsammans ned omkring cn väldig läderflaska, fylld med vin och spisa färsk kaviar, salt fisk, hårdkokta ägg, svart bröd samt ricka under ackompagnement af den bizarra georgiska musiken. De utvälja en president, kallad touloumbache, en slags magister bibendi, vanligen någon i den ädla dryckeskonsten grånad kämpe. Så ofta som touloumbachen tömmer tin asarpiche, en bägare af guld, silfver eller koppar försedd med ett långt skaft, är hvar och en af sällskapet forpligtad att följa exemplet, eller i motsatt fall erlägga ett på förhand stadgadt vite. Lejda musikanter sitta hopkrupna liksom turkar längs väggen, och utföra sånger, ackompagnerande sig med en trumma, tamburin med klockor, en tresträngad vioiin, en liten guitarr eller flöjt. Touloumbachen tillkommer hedern att öppna sessionen med någon folkvisa, såsom t. ex. denna: Jag är Bacchus, jag har skatter, kommen! Låtom oss dricka vin. Rankan är skapad till drinkares vederqvickelse. Vi hafva guld och ädla stenar; vi kunna alltid dricka. Varen utar fruktan, jag sitter säker på en legel, som aldrig tryter.