Göteborgsposten – 11 oktober 1862, sida 2

AVULIPA 111 t1 6115JvÅ 2414 A —— Från Norge. Det högtidliga öppnandet af Norges storthing försiggick måndagen d. 6:te d:s kl. 1 e. m., och inleddes af H. Mt. konungen med följande tal: -Gode herrar och norske män! Då jag nn åter ser eder församlade, för att rådslå och besluta om fäderneslandets angelägenheter, uppfyller jag grundlagens bud, i det jag kortligen för eder framhåller de ämnen, å hvilka jag finner mig isynnerhet böra fästa eder uppmärksamhet. I större delen af landet har ett missgynnande resultat af skörden under de 3 näst föregående åren i förening med den senare tidens mindre lyckliga konjunkturer för flera näringar utöfvat en förbigående tryckning på den ekonomiska ställningen. Härjemte har inträdt någon minskning i statskassans ordinarie behållning. Jag har under dessa omständigheter trott mig böra låta budgetförslaget för de kommande 3 åren uppställas med allt det afseende på besparingar, som jag funnit förenligt med nödvändig omsorg om ett jemnt framåtskridande. Förslaget skall utvisa, att någon ny eller förökad pålaga icke behöfves för betäckande af utgifterna. Bland de lagförslag, som skola underställas eder behandling, finnes ett, som angår ett ämne, hvilket i längre tid sysselsatt såväl Storthinget som regeringen, nemligen rättegångssättet i straffangelägenheter. Denna sak är nu så fullständigt förberedd, att Storthinget, hoppas jag, skall finna nödiga materialier, för att afgöra den i hvilkensomhelst af de riktningar, hvarom här varit frågan. Det beslut, som anbefalles i det lagförslag, som skall bli eder förelagdt, går ut på att förbättra, men icke att afskaffa vårt hittills gällande rättegångssystem. Jag kan icke tillråda uppgifvandet af ett system, som utvecklat sig naturligt ur landets förhållanden ochå hvilket tillochmed i sin nuvarande gestalt, fastän det på mycket lång tid icke undergått någon mera omfattande förbättring, visat sig lämpligt både till att skydda strafflagarnes kraft och den oskyldige. Mot införandet af jurysystemet hyser jag, — utan allt afseende på frågan hvad angår dess värde i och för sig sjelf, — den betänkligheten, att de lokala förhällandena åtminstone inom en stor del afriket äro ogynnsamma för ett rättegångssätt, bygdt på detta system, och att dessa samma förhållanden skola öka de ansenliga uppoffringar både af statens medel och af medborgarnes tid och krafter, som ett sådant rättegångssätt efter sin natur medför. Men då jag sålunda uttalat min öfvertygelse om denna angelägenhet, tillägger jag, att jag ur flera synpunkter anser det af vigt, att saken kan bli asslutad på detta Storthing, och att det är min önskan att kunna behandla den i öfverensstämmelse med Storthinget. Ett lagförslag skall blifva eder sorelagdt om akogsväsendet. Meningarne kunna icke vara delade om vigten af, att hvad som kan göras göres för bevarandet af landets skogar. Å andra sidan ligga de svårigheter klara i dagen, hvilka ställa sig i vägen för et kraftigare ingripande från styrelsens sida i denna riktning. Jag anbefaller denna fråga åt Storthingets omsorgsfulla öfvervägande. Ett lagförslag skall blifva eder förelagdt, hvilket går ut på att åstadkomma den i händelse af krig för armåen nödiga styrkan af manskap och att öka armtens öfning genom de värfvade truppernas ombyte med utskrifna. Jag anser -båda åtgärderna nödvändiga, tör att armeen skall komma till att sannt motsvara de uppoffringar, som folket gör för den. Jag begär med anledning af dessa åtgärder inga forökade penningemedel; jag ifrar icke heller efter någon utvidgning af tjenstgöringstiden i fred; jag föreslår enlast hvad andra personer, hvilka byggt sitt försvar på konskriptionssystemet, för länge sedan erkännt vara nödvändigt. Jag hyser den säkra förhoppningen, att Storthinget skall finna den närmare motivering vara öfvertygande, som innehålles i de aktstycken, hvilka medfölja lagförslaget. Sedan sist hållna Storthing har frågan om en revision af föreningsakten mellan Norge och Sverige varit föremål för behandling. Jag har uttalat min åsigt om denna sak i det tillkännagifvande, (diktamen) som finnes intaget i protokoll, fördt i sammansatt statsråd d. 18 febr. d. å, hvilket protokoll jemte öfriga i sammanhang med frågan stående aktstycken skall blifva rillstäldt Storthinget. Jag fasthåller allt fortfarande vid detta tillkännagifvande, som är uttrycket af min omsorg såväl för unionen som för hvartdera rikets sjelfständighet. Jag har deri jemväl uttalat den förhoppning, att båda rikenas representationer skola understödja mina sträfvanden, för att bringa denna sak till en lycklig utgång. Jag uttalar detta hopp ånyo för Norges nu församlade Storthing. Jag erhåller allt fortfarande de mest tillfredsställanda bevis på samtliga de utländska makternas vänskapliga sinnelag. Då jag härigenom förklarar Norges Storthings förhandlingar öppnade, anropar jag Försynen om att leda och välsigna edra arbeten och försäkrar eder om min hela kongl. ynnest och bevågenhet. Gifvet på Christiania slott den 6 okt. 1862. CARL. G. Sibbern. Schjelderup, Efter det statsministern Sibbern uppläst en berättelse om rikets tillstånd och förvaltning sedan sista Storthinget, utbragte presidenten, efter några inledande ord, jemte Storthingets öfriga medlemmar: ÅGud bevare konungen, fäderneslandet och brödrariket! Derpå begaf H. M:t sig tillbaka till palatset, der Storthinget straxt derefter infann sig in corpore. Presidenten höll ett af Storthinget förut godkändt tal, så lydande: Nådigaste konung! Med den oskrymtade glädje, hvarmed Norges folk alltid ser sin konung, helsa vi, dess deputerade, Eders Majestät. Vi finna med glädje att E. M:t, oaktadt Ni nyligen lemnade Norge och fastän pligterna mot brödrariket endast lemna Er få dagar att vara ibland oss, likväl velat åter komma till oss, för att i egen hög person XK 2 4