Göteborgsposten – 11 oktober 1862, sida 1

dock åtskilliga ät instammandet gåfvo formen: att skarpskyttekärerna, genom antagande af kgl. kungorelsen af d. 8 Mars 1861 samt al särskilda ordningsstadgar för hvarje kår, redan uppfyllt alla de förpligtelser K. M:t ansett behöfliga. Personer, som uppträdde med yrkande om strängare förpligtelser voro: Kapten Zettervall, som ansåg att hvarje skarpskytt borde förbinda sig att under 5 år qvarstå i kåren samt att på konungens bud gå hvart som helst ; Öfverstelöjtn. Mannerheim, som ansåg att kårerna borde underkasta sig generalmönstring hvarje år, samt att, då man under fredstid ämnade samla sig för större öfningar distriktsvis, man äfven under krigstid borde låta kommendera sig inom samma distrikt; Löjtnant Lindhe, som ville att kårernas förpligtelse skulle vara sådan, att de kunde säga till regeringen: Se huru vi användt hvad vi fått; använd oss som ni vill; Rektor Rodhe, som gått långt i önskningsmålet (motionär för kontant ersättning i slitningspenningar till hvarje skarpskytt), ville ätven gå långt i förbindelser. Ilan ansåg att skarpskyttekärerna ovilkorligen borde förbinda sig att heustgöra hvar helst i landet en fiende funnes och dit konungen kallade. Sedan först beväringsklassen gått ut, blefve det skarpskyttarnes tur. Under allmän fara måste fredens yrken hvila, då måste man gå man ur huset; Mag. Sandberg ansåg att den vackraste förbindelse kärerna kunde åtaga sig, vore förbindelsen att befordra intorande af vapenötningar i skolorna; Häradsh. Dahlström förenade sig om hrr Rodhes och Lindhes åsigter. Ansåg att regeringen ej kunde draga någon nytta af skarpskyttekårerna, om de ej på konungens bud förflytta sig till hvad punkt som helst. Dessa åsigter bekämpades ifrigt och skickligt från flera håll. Sålunda upptrådde : Häradsh, Rubin, som påpekade att det ej så mycket vore oss sjelfva vi bunde genom åtagande at sadane törpligtelser som framställts, utan synnerligast ett uppväxande slägte, för hvilket vi äro en kärna, en stam. Vi kunna ej svara för att dessa infria det löfte. vi bundit dem till; Mag. Meijerberg, som ansåg att kårerna redan åtagit sig ganska mycket genom sina särskilda reglementen och ordningsreglor. Framdrog exempel härpå ur Göteborgs kärs stadgar; Litteratören Ekgren, som ansåg skarpskyttekårernas vara eller icke vara nu blifvit bragt å bane vid diskussionen öfver denna punkt. När man ville ikläda sig sådane förbindelser, som lojtn. Lindhe och rektor Rodhe yrkat, hade man allifor litet tänkt på kyl. kungörelsen at 8 Mars 1861, hvilken innebåller allt hvad regeringen begärt. Om det gäller, gär nog flertalet at skarpskyttar dit, der faran hotar, utan att vi behöfva åtaga oss några andra förbindelser. Tal. sram drog som bevis på at skarpskyttekårer gerna trivilligt åtaga sig hvad de ej äro förpligtade till, exemplet trån Stockholm, der kåren under storlägret åtog sig vaktgöringen ett dygn. Hade kåren i sitt reglemente haft åliggande att bestrida vaktgöring i hufvudstaden, skulle kären nu ej funnits till. Derfore ej någon förpligtelse utotver hvad kungörelsen innehåller; Litteratören Bruhn, som undersökte hvad de 8 å 10,000 man frivilliga, som funnos, kostat regeringen, och kom dervid till det resultat, att de ej kostat någonting utötver utlananuet af några gamla utslitna gevär (ammunitiou och målskjutningsgevär hade kårerna köpt), och dessa samma skarpskyttar hafva dock iklädt sig förbindelser att hvar för sig försvara ett distrikt! Det är en gåtva åt staten, ät oss sjelfva och vår existens; men kunna vi ej utveckla oss så som vi skulle vilja, måste vi söka få oss hjelp för att uppnå det höga mål, dit vi sträfva. Förpligtelserna komma alltid att justeras i farans stund, derföre borde frågan derom nu afsondras. Låt regeringen först begära och vi derefter bevilja. Låtom oss behålla vår asigt om hvad vi behotva, låt den stå i mötets protokoller; men iklädom oss cj några förpligtelser, låt regeringen fordra sådana; Mag. Sohlman ansåg att man icke borde söka fingra på frivillighetens ide, hvilken vore för stor och hög att på minsta sätt få rubbas. Trodde kårerna bäst gagna sin sak genom ihärdigt fortsättande på sin hittills beträdda bana. Mera än protokoller och postulater har måbända Stockholms skarpskytteförening verkat genom sitt uppträdande vid det stora öfningslägret i somras å Ladugårdsgärdet. Om man nu önskar eller vill medgisva, visar man sig icke haiva praktiskt satt sig ini saken. Hotar plötsligen faran och krigstrumpeten ljuder, då skola inskränkningar, alla betänkligheter visa sig i en helt annan dager. Då skulle, med den militäriska öfning, som nu vunnits, en stor del af skarpskyttekårerna inträda i armeens leder och såsom reservbefäl göra att man kunde använda en större del af beväringsstyrkan. De öfriga, öfveråldersklassen och de vid hemmet ovilkorligen bundna, skulle komma att utgöra en god grund för lokalförsvaret, en stam, kring hvilken landstormen kunde ordna sig; Under diskussionen hade så småningom framkommit 3 förslag till resolution. Ett af häradsh. Elfetedt så lydande: ,Skaärpskyttekårerna åtaga sig fortfarande de förbindelser, som öfverensstämma med kgl. kungörelsen af d. 8 Mars 1861 och hvad de enskilda reglementena stadga; ett af mag. Hedlund, så lydande: ,Skarpskyttekårerna kunna ej förnärvarande åtaga sig större förpligtelser än hvad, rörande dem kgl. kungörelsen af d. 8 Mars 1861 bestämmer; börande dock föreningarne vara beredda, att befrämja verkställigbeten af ett ordnadt nationalforsvar, då en antaglig plan dertill kan vara uppgjord; ett af litteratören Ekgren: ,,Med hänseende till innehållet af kgl. kungörelsen af d. 8 Mars 1861, anser mötet något beslut i 2:dra frågan ej erforderligt. Sedan efter nog lång debatt hr Elfstedes förslag fått uppgå i hr Ekgrens och mag. Hedlunds blifvit kontraproposition, segrade vid discessus hr Ekgrens förslag, hvilket sålunda bref mötets. För kangaadLangan enn pacartanrada vie