Göteborgsposten – 10 oktober 1862, sida 2

—11 ——— — — — ———— tonen till Tiflis, då månan hastigt steg upp bakom ett berg och skrämde furstens häst som stegrade sig och kastade sin ryttare i marken. Då sade jag för mig sjelf att min herre icke skulle hafva godt af denna pilgrimsfärd förrän i himlen ... — Eller helvetet, afbröt Jacob, ty han bar icke biktat sig och har tillbragt sin ungdom ... — Tyst, mumlade Basili, väggarne äro hvarken döfva eller blinda. — Han var i alla fall en god husbonde, beskedlig och ädelmodig. — Det är sannt. Han lät oss aldrig smaka piskan, ehuru vi många gånger förtjent det, eller hur, Jacob? — Ja, ja, men furstinnan tycker jag icke om, ty hon är högmodig, emedan hon härstammar från våra gamla konungar, och jag hatar som pesten den der rike armeniern, Vamiran, som är mindre värd än hans hästar, och som förgäter att hans fader var procentare. En sådan der hänger ständigt i hälarne på furstinnan Daria! — Jag har här sett saker som... — Tala, Basili, tala. — Kan du tiga? — Må min tunga förvandlas i en skorpion och sticka min egen mun, om jag förråder dig.