Fran UU tlandet. Ä Verlden har nyligen blifvit hugnad med ett offentliggjordt högkejserligt bref at Napoleons hand. Detta bref har alven vändw och vridiws på alla sidor, för att man skall kunna få ut ur det någonting positivt. Men omöjligt! Napoleon skrifver noter som en Talleyrand; han säger någonting, just för aw dölja hvad han egentligen tänker. Detta system har varit godt, men tyckes nu lida af vanlig älderdomsskröplighet. Huru annorlunda låta ej de offentliga uttalanden, söm utgå från våra dagars andra stormakt, från den allmänna meningens älskling, Garibaldi! Napoleon skritver bättre som diplomat, hans stil är rundad och hans afsigter synas ligga klara och öppna, men den värmer aldrig, den ivgifver alltd misstro och en dubbel önskan, att der bakom se någonting annat än hvad som sagts. Garibaldi återigen skrifver med en öppenhet, som drager till sig, och med en värme som lifvar, ty den utgär från hjertats härd, från sanningen. Han begår misstag, ofta nog kanske, och hans blick förvillas af händelsernas sceneri, men han talar alltid med öfvertygelsens eld och hans ord kännas af alla. Det sista akestycket vi ega af hans hand är en lågande adress till engelska nationen, som ovedersägligen gjort denna man till sin älskling. Vi ba förut meddelat Napoleons bref till Thouvenel, det är derföre vår skyldighet att äfven i sin helhet meddela Garibaldis adress. Den ena storhetens yttranden äro ej mindre värda ihågkommelse än den andras: Garibaldi till den engelska nationen. Det är under den dubbla tryckningen af kroppslig och andlig smärta som man sannast och skarpast kan uppskatta det goda och onda, och i det man lemnar anstiftarne af ens elände åt evig skam, åt sina välgörare kan egna. obegränsad tillgifvenhet och tacksamhet. Och till eder, o, Englands folk, står jag i en stor skuld för åtnjutna välgerningar, jag känner det i min själs innersta gomslen. J voren mina vänner i lyckan och J fortfaren att vara det under min motgångs dagar, Må Gud belöna eder! Och nun tacksamhet är så mycket innerligare, o, värderade folk, som den, olverstigande, såsom den måste göra, det blotta måttet af den individuela känslan, blitver sublim i den allmänna känslan för de nationer, hvilkas framåtskridande Ni representera. Ja! J förtjenen verldens tacksamhet, derfore att J erbjuden en tillflykt åt olyckan, från hvilket håll hon än må komma; och J likställen er med henne, hysen medlidande med henne och understödjen henne. Landflyktingen från Frankrike eller Neapel finner i edert sköte skydd från sin tyrann; han hjelpes, emedan. han är en landsflykting, en olycklig. Haynauerna — autokraternas grymma verktyg — finna ej någon plats i edert fria land och fly förfärade inför edra ädla söners bittra hån och förakt. Och hvad skulle väl i sjelfva verket