samt förklarade sig rent ut anse denna nya organ såsom direkte inspirerad af kejsaren sjelf. Nu förhånar Times bladet med den bittra ironi, hvari den stora tidningen brukar exellera. Ej nog dermed, förklarar det äfven att nu ha vi att med det snaraste vänta ett napoleonskt steg i en för Italien gynsam riktning. Denna raskhet och vackling visar mer än tydligt, att ingen egentligen vet någonting och att de offentliggjorda dokumenterna i den romerska frågan icke lemna den ringaste ledtråd, vid hvilken man kan hålla fast för ett sannolikt talande öfver de stundande händelserna. Dylika ledtrådar har Times alltid med kattögon vetat att taga reda på äfven då djupt mörker rådt, och med en beundransvärd instinkt har bladet brukat vädra upp de obetydligaste diplomatiska råtthål; men nu famlar verldstidningen i samma mörker som det minsta provinsblad. Skulle man icke kunna ledas till den slutsatsen, att sfinxen ännu ej fattat något beslut att göra en sådan hexmästarevolt, hvaraf hans regering kan visa upp så många exempel. I alla händelser skall han en gång göra det med stor briljant åclat och deraf se vi ännu icke någon tillstymmelse. Hans bref bevisar ju i alla fall komplett intet; och af denna åsigt var man åtmiustone först allmänt i Paris. En tidning i denna stad lemnar ett ganska slående intyg häraf genom sin beskrifning öfver utseendet på börsen den dag som det kejserliga brefvet stod att läsa i det officiela bladet Moniteur. Hvar och en af affärsmännen, som inträdde i salen hade sitt nummer af Moniteur i hand; ingen uttalade sjeif någon åsigt, men en hvar frågade sin granne hvad han tänkte om saken och fick till svar af denne, att han just tänkt göra honom samma fråga. Och någon bestämd kompakt uttolkning har sedan ej förmärkts. I sjelfva Italien har man för ögonblicket annat att tänka på, och sannerligen är det väl att de stackars italienarne fått sig en stunds rekreation, sedan de nu ett par år bråkat sina bjernor med att utfundera någon utväg för frågans lösning. Prinsessan Maria Pias förmälning utgör nemligen det stående samtalsämnet öfver hela Italien och det tyckes nästan som om italienarne ville äfven här begagna tillfället, för att visa verlden, det italienarne anse sig för en nation under en och samma konung. -Gamla barska krigare, säger en korrespondent från Turin, hvila på sina svärd, och qvinnorna äro blomsterprydda liksom till en festlig dans. Man talar ej om någonting annat, än förmälningen och dess glada fester. Italienarne äro ifriga efter att begagna det första gynnande tillfället, för att visa sin lojalitet mot den regerande dynastien, genom att frivilligt lågga i dagen sin sympati för den lyckobådande händelsen. Bologna, Ravenna, Parma och de mindre städerna : Emilien täfla med de stora städerna i Lombardiet och Toscana om att skicka bröllopsgåfvor, ej mindre utmärkta för god smak och lämplighet än för glans och dyrbarhet. Jag har redan omnämnt den gåfva påfven, såsom brudens gudfar, skickat prinsessan. Den patriotiska komiten i Rom har ej velat bli efter, utan har derföre samlat stora summor, för att förena sig med sina landsmän från alla delar af Italien om att gifva konungens dotter bevis på deras tillgifvenhet. Poetiska utgjutelser fattas naturligtvis icke. Commendatore Prati, från Trent, komplimenterar bruden i högstämd italiensk lyrik. En professor i Bologna har insändt välljudande latinska disticha. Man har vidare orden från Modena, erotiska sånger från Florens, inskriptioner från Novara. Napoleon III har gifvit den unga bruden ett blixtrande diamantdiadem — men hennes far har dock skänkt den bästa bröllopsgåfvan åt IUItaliens dotter, i det han, såsom ett nyss ingånget telegram anför, på hennes förbön innan hennes afresa till främmande land skänkt henne Garibaldis och hans kamraters frihet. Alla rykten om en ministerkris i Italien hafva tystnat, sedan nu Garibaldi erhållit amnesti. Hr Lagueronniere i Paris skall utgifva Påfvedömets Historia i två band. I Preussen har det några dagar varit tyst. sedan af den gamla ministeren ett par miss hagliga figurer afdankat och budgeten för 1863 blifvit tagen tillbaka. Men der oppositionela delen af pressen reser åter hufvudet och uppmanar deputerade kammaren, att ej duka under för någon förslappning efter det nu utförda storverket utan tvärtom taga hand om dess konseqvenser. Den påstår nemligen, att ännu ingenting hufvudsakligt vunnits och att framtiden ingalunda har något ljust utseende. Först och främst är den gamle krigsministern Roon qvar, och ett eventuelt nytt förslag till armeorganisation skall derföre 1 na.e2 ososo: bs På