Göteborgsposten – 3 oktober 1862, sida 2

åter upp på den höga stranden för att se hvad jag kunde spana ut i den klara luften. I norr, öster och vester syntes ingenting; men sodor ut såg jag land. Detta land var högt och tycktes vara på sju eller åtta mils afständ från vår ö. Ö eller icke, måste det vara af betydlig storlek, för att kunna ses af mig så tydligt som jag såg det — stort nog, för att hysa lefvande varelser — menniskor eller djur eller båda delarne. Om jag ej under mitt försök att återvända till skeppet förlorat min båt, skulle vi lätt kunnat uppnått det. Men i den belägenhet, hvari vi nu befunno oss, utan något trä att göra en båt af, och för öfrigt utan verktyg, kunde det hvad oss beträflade lika gerna ej ha varit något land alls i sigto. Det aflägsnå hoppet att ett skepp skulle komma till oss, var det enda som återstod. För att vara beredd på en dylik händelse, såg jag mig om på stranden efter den längsta sparre af skeppet jag kunde finna, nedsatte denna på den höga marken och hängde upp på densamma den enda skjorta jag hade qvar, såsom signal. Medan jag, sysselsatt med detta arbete, gick fram och åter, anmärkte jag till min stora glädje att i fördjupningarn i klipporna ofvanför gränsen för vågavallet, fanns tillräckligt med friskt vatten för ätminstone en veckas tid. Då jag ansåg det billigt att superkargen skulle få veta hvad jag funnit, gick jag mot hans område, och efter att ha