Göteborgsposten – 3 oktober 1862, sida 1

huru kan en obekant som ni tala derom i sömnen? Då han hörde detta gick han genast öfver på en annan bog. — Var detta allt som er fader lemnade efter sig, sedan hans skulder blifvit betalda? frågade han. — Är ni mycket nyfiken att få veta det? frågade jag. Han svarade ingenting derpå, utan upprepade frågan. — Lemnade han precist femhundra pund efter sig? sade han. — Nå om det så varit, blef mitt svar, hvad skulle det angå er? — Åh icke alls, genmälte han i det han plötsligt vände sig om och skrattade för sig sjelf. — Ni är drucken! — Ja, svarade han; det är rätt, jag är drucken. Trösta er dermed! Anyo skrattade han för sig sjelf. Huru jag än försökte att locka och hota honom, förmådde jag dock ej att få veta något af honom om de femhundra punden. Jag erinrade det dock väl, ty jag brukar icke lätt glömma något som en gång öfverraskat mig, utan jag tänker derpå gång på gång, tills slutligen något tillfälle erbjuder sig som passär för mitt ändamål.