Göteborgsposten – 2 oktober 1862, sida 2

ligt efter andra öar som kunde vara bebodda; men inga sädana voro synbara — åtminstone inga i den dimmiga morgonluften. Då jag såg hvilken ödemark ön var, då jag erinrade huru långt den låg utom den vanliga kursen för seglare, och dä jag tänkte på det ringa förråd vi hade fört med oss, tviflade jag på, om vi ej endast fått vår utsigt att dö genom drunkning förvandlad till utsigten att dö genom svält. Detta tvifvel blef så starkt inom mig, att jag fattade det förtviflade beslutet att åter bege mig till skeppet för att hemta mera vatten och föda. Jag säger förtviflade, emedan skyarne på vindsidan hopade sig allt svartare och högre för hvarje minut. Vinden friskade redan upp och alla tecken voro för handen, att stormen skulle komma vildare och starkare än någonsin. Då jag på min väg tillbaka till stranden passerade mr Clissold, hade han fått förråderna temligen i ordning och betäckt dem med pressenning, hvilken jag kastat i botten af båten. Just då jag såg ned på honom i botten af dalen såg jag honom taga en bränvinsbutelj ur fickan på sin rock. Han måtte förmodligen ha stuckit på sig buteljen, medan jag bröt upp dörren till hans koj. — Ni skall dränka er, var det enda han yttrade till mig, då han hörde att jag återvände